Låt dig inspireras av det oväntade!

Lyssnar ni på Sommar i P1?
Jag bestämde mig för att lyssna på Anja Pärssons sommarprat, bara för att det var Anja, skidåkaren, och jag är ju lite förtjust i skidåkning. Jag satt i snålblåst och regn på marken ute på Ladugårdsmarksstråket (precis norr om bebyggda Lund), och blev rörd. Givetvis av vad hon berättade, men kanske ännu mer av formatet, varför hade jag aldrig lyssnat på sommarpratarna förut? Så många som delar med sig av sig själva på det viset, så härligt, så inspirerande!


Därför blev mitt nästa val av nedladdad pod-sändning David Hellenius. Jag gillar inte honom. Förlåt, jag trodde inte att jag gillade honom. Vid närmare eftertanke (och efter att ha lyssnat på honom när han vågar berätta att han i hemlighet bott i en källare och spelar Sean Banan för sin son) så måste jag erkänna att det är Hey Baberiba-humorn jag inte gillar, inte herr Hellenius, honom har jag nog inget emot.


Ju fler jag lyssnar på, desto mer imponerad blir jag. Så mycket man upplever under ett liv, eller ett halvt liv, eller kanske bara en fjärdedels liv. Det beror ju helt på hur länge man lever, och när i livet man får sommarprata. Det spelar egentligen ingen roll, jag har blivit helt fast, många gånger fått hindra en tår från att trilla ner på kinden mitt bland alla morgonpendlare på tåget till Helsingborg.


Jag märker att jag missar minst fem minuter av varje sändning för att jag sitter och hittar på mitt eget sommarprat. Tror visserligen inte att jag någonsin kommer att få chansen att sommarprata i P1, men jag lovar att jag har något att berätta! För ALLA har något att berätta! Alla upplever fantastiska, och hemska, och absurda och framför allt utvecklande saker i livet. Att få inspirera andra är något fantastiskt, att inspireras av andra lika så. 


Så någon gång, sätt er ner, dra ner SRs app till er smarta mobilen eller gå in på hemsidan och lyssna och BLI INSPIRERADE!!! Hindras inte av att ni aldrig hört namnet tidigare, eller av era förutfattade meningar om en person som ni har hört något av. Bara lyssna, lyssna och skratta, gråt, förundras och inspireras. Låt dig inspireras att leva!

Sommarfunderingar om vägskäl

Jag står vid ett vägskäl i livet… vilken klyscha, tänker ni. Jag med, måste jag erkänna. Dessutom tycker jag inte att det är nog talande jämför med vad jag känner. ”Ett vägskäl i livet” för mig har alltid gett mig en inre bild av en skogsväg som delar sig i två, kanske med en pittoresk liten stuga vid kanten av vägen. Men det är verkligen inte i den korsningen jag tycker att jag befinner mig nu. Det känns mer som motorvägskorsningen i Dallas-introt, om någon kommer ihåg den.

Missförstå mig rätt, just den korsningen har alltid fascinerat mig och kanske legat till grund för många broar och tunnlar som det kört bilar på i sandlådan förr i tiden. Den fascinerar mig på samma sätt som Stockholm, rent infrastrukturellt, man kan ta sig på så många håll, i så många filer, i så många nivåer. Korsningen mellan E4:an och E6:an (och Skånebanan, tror jag), utanför Helsingborg ger samma vibbar… men det är en helt annan historia, förmodligen den där jag läste natur med teknisk inriktning på Polhem och sedan väg och vatten på LTH…

Nu gjorde jag ju inte det, och det är jag inte ledsen över alls, men för att fortsätta med väg-liknelsen så känns det just nu som att jag sitter i en bil utan servostyrning, i mittfilen i Tingstadstunneln, norrgående riktning, och just insett att jag är på helt fel sida den heldragna linjen till ytterfilen, kommer missa avfarten precis efter tunnelslutet och måste köra typ till Bäckebol och vända (vilket osökt får mig att tänka på att det INTE GÅR att köpa rätt kaffe till Ulf och Jonas, men det är ju också en helt annan historia).

Kanske lika bra att stanna på E6:an, fortsätta norrut, tror det är riksväg 45, men är inte säker. Ta vänster i Grums, sen höger, så småningom passera Sunne, över Klarälven, in i Dalarna, upp till Sälen. Underbar tillflyktsort, vacker natur, fina människor, kul fritidssysselsättning. Men vad i hela fridens namn skulle jag försörja mig på? Att på påhittad danska vråla ”Stå opp, isvaffel, isvaffel, isvaffel!” är inte direkt något varken jag eller min studieskuld vill göra. Men jag saknar att jobba utomhus…

Å andra sidan, om jag bara stannar här, alltså inte i djupet av Tingstadstunneln, där är jag ganska säker på att det råder stoppförbud, utan här där jag bor, vad ska jag göra då? Tanken på att ägna ett år åt att läsa in ämnen (vilket jag faktiskt inte vet om jag får för kommunen, när jag faktiskt har en examen) för att kunna plugga 5,5 år till (utan studiemedel, med studieskuld), gör mig just nu bara väldigt trött. Dessutom måste jag ju höja högskoleprovsresultatet om det ska gå vägen. Inget som säger att jag faktiskt klarar det.

Om vi ska fokusera lite mer på här och nu så trivs jag fantastiskt bra på mitt nuvarande jobb, och det är ju väldigt positivt. Just nu. När jag har ett jobb. Vikariat. Tidsbestämt.

”Nu har du ju hur många möjlighetet som helst!” sa en vän, och det har han ju rätt i, men jag är lite trött på att möjligheterna aldrig kommer tillsammans med säkerhet. Jag är så trött på att flaxa runt. Samtidigt känner jag hur det rycker i mig, hur jag inte packat ner mitt liv i flyttlådor på väldigt länge, hur jag skulle behöva ett stup att slänga mig ut från för att se om vingarna bär. Lite äventyr, lite utmaning, lite… resten av livet…

Jag behöver Bettan som jag var vintersäsongen 06-07. Jag behöver sträva efter tydliga mål, ha grymt kul under tiden.  Göra felskär så att skidorna flyger, samla ihop grejorna och fortsätta åka. Sätta upp mål utanför komfortzonen och jubla när jag når dem. Problemet är bara att jag inte alls vet var hon tagit vägen. 

Kanske är det jag mest av allt behöver att vila tillräckligt länge för att bli inspirerad. Kanske skulle jag vinna så otroligt mycket på att sätta mig på ett plan till Elise på andra sidan jorden, istället för att lägga pengarna på en cykel så att hon och jag och Malin kan ta oss runt Tjejvättern nästa år. För problemet är ju inte att jag inte KAN göra vad jag vill… problemet är ju att jag inte VET VAD jag vill göra.