Här är mina tankar kring sakers varande, blivande och har varit-ande.
"Du är en sådan person som måste följa magkänslan, annars mår du inte bra", sa en av mina före detta chefer en gång till mig när jag valde att säga upp mig från ett jobb jag var kanongrym på. Så vad gör man när magkänslan går att jämföra med den mer fysiska magkänslan av att ha ätit något man inte tål. När det inte går att klura ut vad det egentligen är som känns mest (eller åt vilket håll födan helst vill komma ut).
Man kan välja att fly, bara rusa iväg dit där man en gång var, för där var man ju bra på det man gjorde, trivdes med sig själv och hade tydliga mål. Man kan komma dit och inse att det verkligen inte funkar nu av någon anledning. Man kan stanna kvar där man är, och gömma sig för eventuell utveckling, bra som dålig.
Jag tror att jag testat båda. Utan något vidare resultat just för stunden, men däremot led en hel del livserfarenhet som jag, med lite distans till händelserna, faktiskt kan ta med mig i vad jag står inför idag.
Jag är inte ens 29 än, men jag har erkänt för mig själv att anledningen till att jag just nu känner mig så fruktansvärt, nej, inte vilsen, mer yr... är nog det där folk kallar 30-årskris. Men vis av min förut nämnda livserfarenhet, tänkte jag låta bli att både sticka huvudet i sanden och rusa iväg och gömma mig från verkligheten. Jag tänkte testa något jag aldrig gjort förr, jag tänkte stanna kvar precis här och rida ut stormen. Om jag nu ska göra något stort, så ska det vara välgrundat.
För det är ju så, att man kan bara fly verkligheten så länge. Sen står man där och funderar på hur alla de där separata pusselbitarna egentligen blir ett liv. Man kan lägga dem på rad och se det som händelser som avlöste varandra rent tidsmässigt, eller så kan man ta pusselbitarna och försöka pussla ihop dem för att se helheten istället. Jag är ett resultat av allt jag gjort. "Har man ingen historia har man ingen framtid" sa min mamma en gång, och det både stämmer och inte stämmer. Det vore att ge någon med minnesförlust en rejäl käftsmäll att påstå att eftersom historian är borta så har du ingen framtid. Samtidigt tror jag att det är enklare att fundera ut vem man egentligen är på väg att bli om man vågar plocka ut allt man lärt sig av sig själv . Om man vågar se helhetsbilden istället för "först gjorde jag det, sen gjorde jag det här...".
jag vet inte hur det är för er andra, men jag utvecklas hela tiden, kanske för att det är så vi människor fungerar, kanske för att det är något jag väljer att göra. Att utvecklas är det enda jag med säkerhet vet att jag vill fortsätta göra. Jag tycker inte att något av det jag sysselsatt mig med hitentills varit onödigt, bara för att jag valt eller inte valt att fortsätta med det.
Poängen av dravlet här ovan är nog mest att oavsett vart man vill måste man börja med var man är. Vet man inte vart man vill är det kanske bra att börja med att ta reda på var man är. Det är ju ganska logiskt egentligen, tänk bara hur svårt det skulle bli att köpa biljetter om man inte visste var man skulle åka från.
Så nu skrattar jag 30-årskrisen rakt i ansiktet och vägrar stirra upp mig, vägrar må dåligt och vägrar springa iväg och försöka hitta framåt utan att veta var jag är. För visst är det väl så att om man går vilse så ska man stanna på ett ställe?
Så ta det lugnt, det kommer lösa sig.
