Ett problem 38 980 scouter inte tänkte på

Igår var det invigning av lägret! År av förberedelser och så är det över på en och en halv timme. Men folk verkar väldigt nöjda, och det var verkligen coolt att titta på. Module Activity Department (aka M.A.D. House), som är våra kontorsgrannar på Jamboree Headquarters har satt upp fina lappar till oss om att det var brilliant och amazing, så helt fel kan det inte ha varit.

Men på vårat 10-möte 11 timmar innan gig, då pratade vi med bekymrade miner om något som de flesta inte tänker på. I början av invigningen var det flaggparad med alla medverkande länders flaggor. Flaggorna var beställda, de långa catwalksen byggda, flagghållarna på plats. MEN det ösregnade...

So what? tänker ni, ta på er regnkläder era mesar!
Jo visst, men vad gör vi om de trästänger som flaggorna är monterade på sväller av regnet? Vad gör vi om de inte går ner i hållarna?

Jag tror inte att någon i publiken hade reflekterat över det... men det gjorde vi. Givetvis hade vi en lösning också, ifall det inträffade.

När man aldrig hälsat...

Jag vet inte hur det är för alla andra, men jag har en faslig förmåga att inte hälsa på folk, även fast de finns i min omgivning. Det blir liksom bara inte av, på grund av olika anledningar. Först är det kanske bara någon som finns i en närhet, men som man inte umgår eller jobbar med. Varför ska man då hälsa? Nä, precis... ingen direkt anledning. Det kanske är någon som är knuten till en specifik oraganisation eller sysselsättning man har, så om man försvinner därifrån så spelar det ju ingen roll. Eller så fortsätter man att samexistera i en värld där man springer på varandra men inte har med varandra att göra egentligen. Man vet inte om man ska hälsa, för det kanske bara är jag som känner igen den andre...

Helt plötsligt har det gått 6 år och då är det ju bara löjligt... 70 gemensamma Facebook-vänner, och nu är det ju så löjligt att det blir pinsamt... men fortfarande... kanske dags att hälsa?

Det växer på fältet...

Vad hände? Helt plötsligt bara exploderade det och jag var dränkt i arbetsuppgifter. Det är ju alltid så att hur mycket man än planerar så blir det aldrig som man tänkt. Så därför har i princip hela lägret ganska mycket att göra för tillfället. Själv har jag cyklat några mil de senaste dagarna, kört några till med bil och gått några ovanpå det. Det är galet, det är stort, det är underbart och fruktasvärt på en gång och det är jätteroligt.

Igår kom ca 800 ISTare (International Service Team, funktionärer med andra ord), som idag ska organiseras och utbildas i det de ska syssla med, hitta rätt och tusen andra saker. Helt plötsligt är det kö överallt, till maten, till duschen, till diskinlämningen, till toan... överallt. Idag öser vi in svenska kontingenten, typ 3500 svenska deltagare som dyker upp en dag innan alla andra. Genrep för inchekningen kan man säga. Imorgon kommer det lite fler... typ 29000 tror jag.

Själv har jag ju inte så mycket med det att göra, jag fortsätter att svara i telefeon, skicka folk rätt, ge ut telefonnummer. Springa än hit än dit mellan olika departments och försöka lösa diverse problem. Oftast handlar det om minibussar. Dewt råder brist på sådana, så igår fick jag först vara väldigt vänlig och tigga mig till att få långa Special Guests minibuss hela dagen idag och sedan hände det underbara. Jag sprnga in i några av mina konfirmanders föräldrar och frågade lite på skoj om de hade en minibuss. Det hade de... en minibuss som de idag har kört hem och hämtat för att vi ska få låna den. DET är problemlösning, DET är vänlighet, DET är att vara tillmötesgående, DET är... Simply Scouting.

Träningspass

Igår kväll hade mina underbara Heads of Department parkerat en av våra elbilar upp vid HQ, och det blev min och syster ysters (Catta har kommit hit!!!) uppgift att köra ner den till gropen. Roligt, tyckte Catta som tydligen testkört det gröna lilla vidundert tidigare. Problemet var bara att våra HoD kanske inte hade koll på hur mycket batteri som fanns kvar.

Catta och jag satte fart längst med vägen, men märkte fort att det gick långsammare och långsammare, för att inte tala om att lyktorna sken mindre och mindre, vilket hjälpsamma billister gärna påpekade för oss. Vi kunde inte annat än hjälplöst slå ut med händerna och säga "dåligt batteri" tillbaka.

Det gick i alla fall så väl att vi lyckades ta oss till Grusvägen, och där är det bara vi som kör. Nerförsbacken gick ju bra, men sen var det bara till att inse att det här inte skulle gå. Catta höll plattan i mattan och styrde, jag hoppade av och... just det... PUTTADE!!! Den där vägen är betydligt längre än man tror, och det var en minst sagt ansträngd Bettan som nådde fram till backstageområdet. Jag mådde illa av ansträngning, det händer ju inte varje dag.

Dagen avslutades med en välbehövlig (håret hade nått gömmer-det-under-pannband-trots-att-det-är-20-grader-varmt-stadiet) och välförtjänt dusch.

Idag har jag varit ner i gropen redan och hämtat upp en vanlig golfbil till mina HoD, medan de tar en välbehövlig sovmorgon efter att ha suttit i möte halva natten. Det blir en liten och lätt bil till dem i fortsättningen!

Det är så coolt!

Här! Eller DÄR! Eller hur man nu väljer att uttrycka det, framme på fältet är jag i alla fall. Scoutläger tänker ni, och ser framför er små barn i skjortor och halsduk (knästrumpor?) som med grus under naglarna knyter knopar för att... ja, mest för att de kan...

...och här sitter jag, i ett jätte-tält med lysrörsbelysning, väggar av hårdplast, trägolv och riktiga dörrar (inklusive en såndär butiksklocka som plingar när man kommer in). Jag har en dator, diverse skrivare, mobiltelefon, radio och en golfbil, om jag nu behöver ta mig fram fortare än med cykel.

Jag bor visserligen i ett vanligt tält... men sover i en resesäng med tjock madrass där det största problemet är att det ligger så nära funktionärs-matsalen att jag inte kan somna för att de spelar musik... Krischan all over again =).

Vad jag försöker förmedla är att det här är en jättemaskin, det går inte att riktigt beskriva. Visst är det surt att vi inte fått ner el i "gropen" än, där där vi sliter med att få upp en scen och backstage-område för tillfället (och med "vi" menar jag departementet, JAG sitter ju på kontoret, uppenbarligen). Men ändå... det är så coolt att det faktiskt är så mycket som funkar. Får man säga så utan att bli lynchad av någon?

Det är så coolt!

Mellan två läger

Det pirrar i hela kroppen, Sara ringde mig precis. Jag har känt Sara sen jag var 11,5 år och började på patrullscouterna (som ju inte heter så numera, men det kan kvitta), jag har pratat med henne hur många gånger som helst, men idag var det speciellt. Idag sa hon att hon imorgon slutar mellan 13 och 16, och sedan åker vi. Hit.

Det är galet! Sara har jobbat med det här i år, jag har varit inblandad på lite olika sätt sedan i augusti förra året. Jag har varit en del av Arena Events sedan någon gång i februari. Imorgon åker vi. Imorgon.

Det som gör det så mycket mer bisarrt är att jag kom hem från ett annat läger i söndags. 26 deltagare istället för 38 000, lägerchef istället för assistent till departemetschefer. En månad av att se 26 fjortonåringar och 9 ledare växa som människor eftersom de utmanar sig själva.

Jag borde kanske vara ledsen och ha post-konfa-syndrom, men det är jag inte. Jag är hög! Hög på att ha genomfört ett bra läger, hög på att ha haft grymt bra ledarkollegor och underbara konfirmander. Men framför allt hög på att ha hittat tillbaka till mig själv. Jag kan leda, jag kan delegera, jag kan lösa problem som uppstår. Jag kan laga mat åt 40 pers, tvätta rent skrubbsår, linda stukade fötter, prata med föräldrar, dela med mig av min erfarenhet och entusiasmera andra. Jag kan strula till det och jag kan ordna upp det igen.

Så det är med enormt självförtroende jag åker iväg på den 22:a världsscoutjamboreen. Det är med enorm nervositet jag åker iväg på den 22:a världsscoutjamboreen. Det är så stort. När jag var 13 år var jag på mitt första förbundsläger, Härnö 97, och såg en lägershow. Där och då bestämde jag mig för att det var det jag skulle göra. Så jag gjorde Skogsröj 05, jag gjorde Jiingijamborii 07, och nu 22nd World Scout Jamboree. Det blir inte större. Det är helt otroligt, men för att citera Walt Disney, "If you can dream it, you can do it".

Läs Saras blogg, den är jättebra! Och med det avslutar jag inlägget för att ägna några timmar åt att fundera ut vad och hur jag ska packa... för alla mina grejer ska ju också få plats i Saras bil...