Två steg fram, ett tillbaka

Jaha, nu har det blivit sådär tyst igen, och då tänker ni givetvis "Nu blir det ett 5-årigt uppehåll i bloggandet igen", men ack vad fel ni har! Se här bara, ett inlägg!

Inspirationen brister dock lite, jag har ju legat i hårdträning inför högskoleprovet för att göra allvar av försöka ta mig in på läkarprogrammet. Det är första gången jag tränar till provet, och därför var det helt sjuuuuukt nervöst att skriva. Lite för nervöst, eller så är jag dum... för det preliminära resultatet är samma som tidigare. Å andra sidan kändes det inte som att poletten (eller paljetten, om man heter Sara) hann trilla ner. På det igen till våren! Har gett mig själv fram till HT13-provet på mig, har jag inte höjt resultatet tills dess så får jag tänka om.

Nåja, sånt är livet! Efter att ha spenderat lördags-dagen instängd med 23 andra i en oventilerad barack, med söndrig toalett, på Katedralskolans skolgård svidade jag om från tenta-tröjan (my god, den har tappat sin magi!) till de mobbade Fristadsbyxorna (det har påpekats att de börjar bli lite väl färg-fläckade...) och iväg till förut nämnda Sara bar det. Där målades det i nya bostaden... blev erbjuden att skruva ner eluttag eftersom jag var så deppig på grund av provresultatet, men avböjde i brist på dödslängtan.

Löste deppigheten genom oxytocin-kick från litet barn istället... med tredagarsfeber, skulle det visa sig, men det smittar väl inte mig, eller? Vad vet jag, jag är ju inte läkare ;) Vaknade i morse med stelhet och nacksmärta, vilket förmodligen inte är ett resultat av sjukt barn utan snarare av nervositeten och skolbänken...

Har kurerat mig själv med en en-timmes promenad i frosten och solskenet, lyssnandes på SF-bokhandelns första podradioavsnitt. Testade med varm vetekudde (bästa födelsedagspresenten EVER!!!) när jag kom hem igen, men varken det eller stora mängder skräp-TV och Morden i Midsomer har haft positiv effekt. Istället fick jag huvudvärk, ordentlig huvudvärk. Kapitulerade till slut och hittade en huvudvärkstablett.

Imorgon blir det kanske road trip till Sundets pärla, eftersom mor min glömt sin kappa ett stenkast från min fantastiska, före detta, arbetsplats. Ett stenkast och ett stenkast... det beror ju helt på hur långt man orkar kasta... nerför backen från Betongborgen i alla fall...

Burn baby, burn!

Okej, så jag köpte en fryst pizza. Lat? Ja, men jag står för det. Det visade sig dock att lätt-och-smidigt snabbt skulle förvandlas till "fort ska det få, ont ska det göra, och ingen jävla kärlek".

Pizzan låg på ugnsgallret. Jag tog ut gallret när pizzan var klar. Det var här det gick på röven, så att säga. På något outgrundligt sätt lyckas jag bränna handryggen på gallret. Givetvis rycker jag bort handen, det gör ju ont! Då bestämmer sig pizzan för att dess reaktion på detta är att göra en 180 och faceplanta.

För er som inte är jibbers betyder detta att pizzan snurrade 180 grader och landade med fyllningen nedåt. På det varma grillgallret. Som stod på spisen.

Så helt plötsligt stod jag där med:
1: brännskadad handrygg
2: spishäll nerkletad med pizzafyllning
3: inbränd mozzarella på ugnsgallret

Kul fredag! Lyckades rädda det hela och fick mat i alla fall. Gallret fick blötläggas och eftersom jag var så sjukt hungrig att jag inte ville sitta med handen under rinnande vatten i 10 minuter och dessutom se min söndriga pizza bli kall, så satte jag en stor klick hudkräm på brännmärket i hopp om kylande effekt. Sedan åt jag.

När man ser på skadan kan man konstatera att hudkrämen är ett mirakelmedel, eller att jag överskattade hur allvarlig skadan var. Ont gjorde det hela kvällen i vilket fall som...

Nu är det slut...

Yyyyyl!

Sweets for my sweets

Här bakas det inför sista jobbdagen. På spisen finns 3 ex av Jacobs berömda ananaspaj, i ugnen experimentet med den överblivna degen, samma recept fast med persika istället... Men den får inte följa med till jobbet...

För den händelse att någon uppe på avdelningen ser detta så får ni något annat. Inte för att ni är mindre värda utan för att ni är så många, och jag buss-tåg-pendlar till jobbet och bara inte kan ta med mig ett helt konditori på Skånetrafiken...

Heldag med kollegorna

Jodå, nu ska ni få höra, fröken Svensson är trött! Det vankades AW med bowling efter dagens jobb och eftersom jag slutar på fredag så tyckte jag att det var dags att hänga lite med kollegorna på det mer ansträngande sättet först. Sagt och gjort, ombytt till träningskläder kördes någon typ av tabata-intervaller i grupp. Var nära att spy, men vad jag är mest imponerad av är de fina svettavtryck mina skulderblad (och bara de) lämnade på mattan. I övrigt gick kvällen bra, själva ätandet gick bättre än bowlingen, men jag skyller på slappa muskler efter hård träning.
Nu sitter jag på bussen hem, sådär pigg! (första gången det inkorporeras bild i bloggen för övrigt).

Hur tänkte någon här?

Råkade se det här på en blogg idag. Jag kan inte säga att jag gillar det, inte något jag skulle ha under skjortan på jobbet... men sedan är jag ju inte man heller.

Slutet är nära

Inlett sista veckan på jobbet och separationsångesten är ett faktum. Inte mycket mer att säga om det, varje gång någon frågar om jag ska sluta så gör det lite ont i mig.

Nåväl, nog om det!

Hade ett intressant möte med våra upptäckarscouter ikväll. Vi pratade lägerpackning och hygien. På min station hade jag brett ut potentiellt innehåll i en nescessär (eh, stavning?) som scouterna sedan fick fylla på temat "Jag ska vara borta en helg och det är snö och vinter", "Jag ska vara borta en helg och det är vår" och "Jag ska vara borta en vecka på sommaren".

Jag kan glatt meddela att alla tyckte att tandborste och tandkräm var viktiga vid alla tre tillfällen... schampo och tvål däremot var lågprioriterat, speciellt under det veckolånga lägret. Intressant. Mascara, läppglans och parfym valdes bort... och mina smarta scouter förstod mycket väl varför ett läppstift inte var alls lika bra som ett läppbalsam.

Nu dags att sova, är ju trots allt en ny jobb-dag imorgon.

Gångträning i trappa: med 2 kkp, ua.

Jahaja, fina kollegan frkpyttis ökade trafiken till den här sidan enormt genom att länka till den från sin fantastiska blogg. Det gav ju lite lätt ångest eftersom jag inte är samma eminenta storbloggare som henne som uppdaterar varje dag och lägger in dagens outfit-bilder och så. Dessutom har det hänt lite saker som satt fokus på annat än att försöka bli lika framgångsrik bloggare som frkpyttis (KAN man bli lika bra som henne?).

Har under den senaste tiden lyckats tappa bort min plånbok och sedan få tillbaka den med allt innehåll minus 40 kronor. Stackars tjuvar, inte mycket vinst där inte. Jag hann å andra sidan spärra bankkort, körkort och två av tre bibliotekskort (varför har jag så många lånekort, undrar ni nu säkert, det är för att verka litterär... eller snarare för att hitta kurslitteratur). Gick till banken dagens efter för att beställa nytt kort, och medan jag satt där insåg jag att... hm, jag har spärrat mitt försvunna körkort och passet ligger hemma. Knappast någon banktjänsteman som kommer låta mig beställa nytt kort. Traskade tillbaka genom Lund och tog bussen hem.

Helgen har spenderats med familjen. Vi har röjt bland och sorterat mormors saker... mamma har varit på Erikshjälpen för första gången och blivit väldigt överraskad över att de tar emot allt, ALLT! Men röjandet var verkligen inte utan komplikationer...
Pappa opererades i handen i veckan, alltså var han inte mycket till bärhjälp. Men han är duktig på att göra sina rörelseövningar. Men vi var ju tre andra som skulle kunna arbeta hårt... tills systern min skulle bära ner lådor till sin bil och missade ett trappsteg och föll. En stukad fot senare insåg vi att alla mormors benlindor hade gått hädan, och min linda var spårlöst borta. Syster blev beordrad att snöra på sig sin sko igen, hårt som f-n, och inta högläge i soffan. Inte jättestolt läge för fröken sjukgymnast.

Men för att se det hela positivt så hade mamma lagt undan mormors kryckkäppar i källarförrådet eftersom syster tidigare sagt "De ska vi inte slänga, de är bra att ha om någon skadar foten". Tur för syster.
Har nu instruerat henne i korrekt teknik för trappgång med 2 kkp, hon verkade inte riktigt köpa det (speciellt inte efter att mamma uttryckt "Nu ska undersköterskan vara tyst och lyssna på sjukgymnasten"), men det såg stabilt och bra ut. Trappgång med 2 kkp, ua.

Men nu ser lägenheten ut som ett slagfält igen, trots att vi bara tar bort saker härifrån. Förstår inte detta.