Hösten har rullat in med dunder och brak. Jag vaknade en morgon och plötsligt var den här, jag vet inte hur, men jag vet VAD som hände. Det blev mörkt. Och kallt. Fast än så länge pendlar temperaturen runt en nivå som i alla fall är behagligt kall. Jag kan heller inte förneka att kylan kommer som lite av en välsignelse. Min lägenhet har haft en temperatur på minst 23 grader sedan det började bli varmt i maj. Elementen står inte på noll, de står på "snöflinga", jag har haft fönstret vidöppet men trots det har jag alltdi gått och lagt mig i ett lite för varmt rum. För att inte tala om när man öppnar dörren och går in efter att ha cyklat hem från valfritt ställe i Lund. Två sekunder efter att jag trätt genom dörren rinner svetten av mig, jag får panik för att jag inte kan få av mig jackan fortare... Men de två senaste dagarna har temperaturen börjat sjunka och idag kan jag till och med ha mysiga värmeljus tända.
Det här mörkret för däremot med sig ett litet problem, det blir just mörkt. Jag älskar att kura ihop mig i ena hörnan av soffan (mot fönstret) och läsa, och det har ju gått utmärkt så länge det varit ljust ute. Nu är det mörkt, ska jag sätta mig med pannlampa kanske? Eller kanske köpa en klassisk gammal ljusstake att ha på soffbordet, för att läsa i skenet av en ljuslåga. Mysigt men opraktiskt. Jag behöver en läslampa, men med tanke på hur lång tid det tog innan jag hittade en skrivbordslampa som jag trivdes med så är jag lite osäker på hur jag ska gå till väga. Ett smart första drag är kanske att börja leta...
torsdag 27 oktober 2011
fredag 29 juli 2011
Ett problem 38 980 scouter inte tänkte på
Igår var det invigning av lägret! År av förberedelser och så är det över på en och en halv timme. Men folk verkar väldigt nöjda, och det var verkligen coolt att titta på. Module Activity Department (aka M.A.D. House), som är våra kontorsgrannar på Jamboree Headquarters har satt upp fina lappar till oss om att det var brilliant och amazing, så helt fel kan det inte ha varit.
Men på vårat 10-möte 11 timmar innan gig, då pratade vi med bekymrade miner om något som de flesta inte tänker på. I början av invigningen var det flaggparad med alla medverkande länders flaggor. Flaggorna var beställda, de långa catwalksen byggda, flagghållarna på plats. MEN det ösregnade...
So what? tänker ni, ta på er regnkläder era mesar!
Jo visst, men vad gör vi om de trästänger som flaggorna är monterade på sväller av regnet? Vad gör vi om de inte går ner i hållarna?
Jag tror inte att någon i publiken hade reflekterat över det... men det gjorde vi. Givetvis hade vi en lösning också, ifall det inträffade.
Men på vårat 10-möte 11 timmar innan gig, då pratade vi med bekymrade miner om något som de flesta inte tänker på. I början av invigningen var det flaggparad med alla medverkande länders flaggor. Flaggorna var beställda, de långa catwalksen byggda, flagghållarna på plats. MEN det ösregnade...
So what? tänker ni, ta på er regnkläder era mesar!
Jo visst, men vad gör vi om de trästänger som flaggorna är monterade på sväller av regnet? Vad gör vi om de inte går ner i hållarna?
Jag tror inte att någon i publiken hade reflekterat över det... men det gjorde vi. Givetvis hade vi en lösning också, ifall det inträffade.
tisdag 26 juli 2011
När man aldrig hälsat...
Jag vet inte hur det är för alla andra, men jag har en faslig förmåga att inte hälsa på folk, även fast de finns i min omgivning. Det blir liksom bara inte av, på grund av olika anledningar. Först är det kanske bara någon som finns i en närhet, men som man inte umgår eller jobbar med. Varför ska man då hälsa? Nä, precis... ingen direkt anledning. Det kanske är någon som är knuten till en specifik oraganisation eller sysselsättning man har, så om man försvinner därifrån så spelar det ju ingen roll. Eller så fortsätter man att samexistera i en värld där man springer på varandra men inte har med varandra att göra egentligen. Man vet inte om man ska hälsa, för det kanske bara är jag som känner igen den andre...
Helt plötsligt har det gått 6 år och då är det ju bara löjligt... 70 gemensamma Facebook-vänner, och nu är det ju så löjligt att det blir pinsamt... men fortfarande... kanske dags att hälsa?
Helt plötsligt har det gått 6 år och då är det ju bara löjligt... 70 gemensamma Facebook-vänner, och nu är det ju så löjligt att det blir pinsamt... men fortfarande... kanske dags att hälsa?
Det växer på fältet...
Vad hände? Helt plötsligt bara exploderade det och jag var dränkt i arbetsuppgifter. Det är ju alltid så att hur mycket man än planerar så blir det aldrig som man tänkt. Så därför har i princip hela lägret ganska mycket att göra för tillfället. Själv har jag cyklat några mil de senaste dagarna, kört några till med bil och gått några ovanpå det. Det är galet, det är stort, det är underbart och fruktasvärt på en gång och det är jätteroligt.
Igår kom ca 800 ISTare (International Service Team, funktionärer med andra ord), som idag ska organiseras och utbildas i det de ska syssla med, hitta rätt och tusen andra saker. Helt plötsligt är det kö överallt, till maten, till duschen, till diskinlämningen, till toan... överallt. Idag öser vi in svenska kontingenten, typ 3500 svenska deltagare som dyker upp en dag innan alla andra. Genrep för inchekningen kan man säga. Imorgon kommer det lite fler... typ 29000 tror jag.
Själv har jag ju inte så mycket med det att göra, jag fortsätter att svara i telefeon, skicka folk rätt, ge ut telefonnummer. Springa än hit än dit mellan olika departments och försöka lösa diverse problem. Oftast handlar det om minibussar. Dewt råder brist på sådana, så igår fick jag först vara väldigt vänlig och tigga mig till att få långa Special Guests minibuss hela dagen idag och sedan hände det underbara. Jag sprnga in i några av mina konfirmanders föräldrar och frågade lite på skoj om de hade en minibuss. Det hade de... en minibuss som de idag har kört hem och hämtat för att vi ska få låna den. DET är problemlösning, DET är vänlighet, DET är att vara tillmötesgående, DET är... Simply Scouting.
Igår kom ca 800 ISTare (International Service Team, funktionärer med andra ord), som idag ska organiseras och utbildas i det de ska syssla med, hitta rätt och tusen andra saker. Helt plötsligt är det kö överallt, till maten, till duschen, till diskinlämningen, till toan... överallt. Idag öser vi in svenska kontingenten, typ 3500 svenska deltagare som dyker upp en dag innan alla andra. Genrep för inchekningen kan man säga. Imorgon kommer det lite fler... typ 29000 tror jag.
Själv har jag ju inte så mycket med det att göra, jag fortsätter att svara i telefeon, skicka folk rätt, ge ut telefonnummer. Springa än hit än dit mellan olika departments och försöka lösa diverse problem. Oftast handlar det om minibussar. Dewt råder brist på sådana, så igår fick jag först vara väldigt vänlig och tigga mig till att få långa Special Guests minibuss hela dagen idag och sedan hände det underbara. Jag sprnga in i några av mina konfirmanders föräldrar och frågade lite på skoj om de hade en minibuss. Det hade de... en minibuss som de idag har kört hem och hämtat för att vi ska få låna den. DET är problemlösning, DET är vänlighet, DET är att vara tillmötesgående, DET är... Simply Scouting.
lördag 23 juli 2011
Träningspass
Igår kväll hade mina underbara Heads of Department parkerat en av våra elbilar upp vid HQ, och det blev min och syster ysters (Catta har kommit hit!!!) uppgift att köra ner den till gropen. Roligt, tyckte Catta som tydligen testkört det gröna lilla vidundert tidigare. Problemet var bara att våra HoD kanske inte hade koll på hur mycket batteri som fanns kvar.
Catta och jag satte fart längst med vägen, men märkte fort att det gick långsammare och långsammare, för att inte tala om att lyktorna sken mindre och mindre, vilket hjälpsamma billister gärna påpekade för oss. Vi kunde inte annat än hjälplöst slå ut med händerna och säga "dåligt batteri" tillbaka.
Det gick i alla fall så väl att vi lyckades ta oss till Grusvägen, och där är det bara vi som kör. Nerförsbacken gick ju bra, men sen var det bara till att inse att det här inte skulle gå. Catta höll plattan i mattan och styrde, jag hoppade av och... just det... PUTTADE!!! Den där vägen är betydligt längre än man tror, och det var en minst sagt ansträngd Bettan som nådde fram till backstageområdet. Jag mådde illa av ansträngning, det händer ju inte varje dag.
Dagen avslutades med en välbehövlig (håret hade nått gömmer-det-under-pannband-trots-att-det-är-20-grader-varmt-stadiet) och välförtjänt dusch.
Idag har jag varit ner i gropen redan och hämtat upp en vanlig golfbil till mina HoD, medan de tar en välbehövlig sovmorgon efter att ha suttit i möte halva natten. Det blir en liten och lätt bil till dem i fortsättningen!
Catta och jag satte fart längst med vägen, men märkte fort att det gick långsammare och långsammare, för att inte tala om att lyktorna sken mindre och mindre, vilket hjälpsamma billister gärna påpekade för oss. Vi kunde inte annat än hjälplöst slå ut med händerna och säga "dåligt batteri" tillbaka.
Det gick i alla fall så väl att vi lyckades ta oss till Grusvägen, och där är det bara vi som kör. Nerförsbacken gick ju bra, men sen var det bara till att inse att det här inte skulle gå. Catta höll plattan i mattan och styrde, jag hoppade av och... just det... PUTTADE!!! Den där vägen är betydligt längre än man tror, och det var en minst sagt ansträngd Bettan som nådde fram till backstageområdet. Jag mådde illa av ansträngning, det händer ju inte varje dag.
Dagen avslutades med en välbehövlig (håret hade nått gömmer-det-under-pannband-trots-att-det-är-20-grader-varmt-stadiet) och välförtjänt dusch.
Idag har jag varit ner i gropen redan och hämtat upp en vanlig golfbil till mina HoD, medan de tar en välbehövlig sovmorgon efter att ha suttit i möte halva natten. Det blir en liten och lätt bil till dem i fortsättningen!
fredag 22 juli 2011
Det är så coolt!
Här! Eller DÄR! Eller hur man nu väljer att uttrycka det, framme på fältet är jag i alla fall. Scoutläger tänker ni, och ser framför er små barn i skjortor och halsduk (knästrumpor?) som med grus under naglarna knyter knopar för att... ja, mest för att de kan...
...och här sitter jag, i ett jätte-tält med lysrörsbelysning, väggar av hårdplast, trägolv och riktiga dörrar (inklusive en såndär butiksklocka som plingar när man kommer in). Jag har en dator, diverse skrivare, mobiltelefon, radio och en golfbil, om jag nu behöver ta mig fram fortare än med cykel.
Jag bor visserligen i ett vanligt tält... men sover i en resesäng med tjock madrass där det största problemet är att det ligger så nära funktionärs-matsalen att jag inte kan somna för att de spelar musik... Krischan all over again =).
Vad jag försöker förmedla är att det här är en jättemaskin, det går inte att riktigt beskriva. Visst är det surt att vi inte fått ner el i "gropen" än, där där vi sliter med att få upp en scen och backstage-område för tillfället (och med "vi" menar jag departementet, JAG sitter ju på kontoret, uppenbarligen). Men ändå... det är så coolt att det faktiskt är så mycket som funkar. Får man säga så utan att bli lynchad av någon?
Det är så coolt!
...och här sitter jag, i ett jätte-tält med lysrörsbelysning, väggar av hårdplast, trägolv och riktiga dörrar (inklusive en såndär butiksklocka som plingar när man kommer in). Jag har en dator, diverse skrivare, mobiltelefon, radio och en golfbil, om jag nu behöver ta mig fram fortare än med cykel.
Jag bor visserligen i ett vanligt tält... men sover i en resesäng med tjock madrass där det största problemet är att det ligger så nära funktionärs-matsalen att jag inte kan somna för att de spelar musik... Krischan all over again =).
Vad jag försöker förmedla är att det här är en jättemaskin, det går inte att riktigt beskriva. Visst är det surt att vi inte fått ner el i "gropen" än, där där vi sliter med att få upp en scen och backstage-område för tillfället (och med "vi" menar jag departementet, JAG sitter ju på kontoret, uppenbarligen). Men ändå... det är så coolt att det faktiskt är så mycket som funkar. Får man säga så utan att bli lynchad av någon?
Det är så coolt!
tisdag 19 juli 2011
Mellan två läger
Det pirrar i hela kroppen, Sara ringde mig precis. Jag har känt Sara sen jag var 11,5 år och började på patrullscouterna (som ju inte heter så numera, men det kan kvitta), jag har pratat med henne hur många gånger som helst, men idag var det speciellt. Idag sa hon att hon imorgon slutar mellan 13 och 16, och sedan åker vi. Hit.
Det är galet! Sara har jobbat med det här i år, jag har varit inblandad på lite olika sätt sedan i augusti förra året. Jag har varit en del av Arena Events sedan någon gång i februari. Imorgon åker vi. Imorgon.
Det som gör det så mycket mer bisarrt är att jag kom hem från ett annat läger i söndags. 26 deltagare istället för 38 000, lägerchef istället för assistent till departemetschefer. En månad av att se 26 fjortonåringar och 9 ledare växa som människor eftersom de utmanar sig själva.
Jag borde kanske vara ledsen och ha post-konfa-syndrom, men det är jag inte. Jag är hög! Hög på att ha genomfört ett bra läger, hög på att ha haft grymt bra ledarkollegor och underbara konfirmander. Men framför allt hög på att ha hittat tillbaka till mig själv. Jag kan leda, jag kan delegera, jag kan lösa problem som uppstår. Jag kan laga mat åt 40 pers, tvätta rent skrubbsår, linda stukade fötter, prata med föräldrar, dela med mig av min erfarenhet och entusiasmera andra. Jag kan strula till det och jag kan ordna upp det igen.
Så det är med enormt självförtroende jag åker iväg på den 22:a världsscoutjamboreen. Det är med enorm nervositet jag åker iväg på den 22:a världsscoutjamboreen. Det är så stort. När jag var 13 år var jag på mitt första förbundsläger, Härnö 97, och såg en lägershow. Där och då bestämde jag mig för att det var det jag skulle göra. Så jag gjorde Skogsröj 05, jag gjorde Jiingijamborii 07, och nu 22nd World Scout Jamboree. Det blir inte större. Det är helt otroligt, men för att citera Walt Disney, "If you can dream it, you can do it".
Läs Saras blogg, den är jättebra! Och med det avslutar jag inlägget för att ägna några timmar åt att fundera ut vad och hur jag ska packa... för alla mina grejer ska ju också få plats i Saras bil...
Det är galet! Sara har jobbat med det här i år, jag har varit inblandad på lite olika sätt sedan i augusti förra året. Jag har varit en del av Arena Events sedan någon gång i februari. Imorgon åker vi. Imorgon.
Det som gör det så mycket mer bisarrt är att jag kom hem från ett annat läger i söndags. 26 deltagare istället för 38 000, lägerchef istället för assistent till departemetschefer. En månad av att se 26 fjortonåringar och 9 ledare växa som människor eftersom de utmanar sig själva.
Jag borde kanske vara ledsen och ha post-konfa-syndrom, men det är jag inte. Jag är hög! Hög på att ha genomfört ett bra läger, hög på att ha haft grymt bra ledarkollegor och underbara konfirmander. Men framför allt hög på att ha hittat tillbaka till mig själv. Jag kan leda, jag kan delegera, jag kan lösa problem som uppstår. Jag kan laga mat åt 40 pers, tvätta rent skrubbsår, linda stukade fötter, prata med föräldrar, dela med mig av min erfarenhet och entusiasmera andra. Jag kan strula till det och jag kan ordna upp det igen.
Så det är med enormt självförtroende jag åker iväg på den 22:a världsscoutjamboreen. Det är med enorm nervositet jag åker iväg på den 22:a världsscoutjamboreen. Det är så stort. När jag var 13 år var jag på mitt första förbundsläger, Härnö 97, och såg en lägershow. Där och då bestämde jag mig för att det var det jag skulle göra. Så jag gjorde Skogsröj 05, jag gjorde Jiingijamborii 07, och nu 22nd World Scout Jamboree. Det blir inte större. Det är helt otroligt, men för att citera Walt Disney, "If you can dream it, you can do it".
Läs Saras blogg, den är jättebra! Och med det avslutar jag inlägget för att ägna några timmar åt att fundera ut vad och hur jag ska packa... för alla mina grejer ska ju också få plats i Saras bil...
måndag 23 maj 2011
Vad man kan göra en lördagskväll
Det finns många saker man kan sysselsätta sig med en lördagskväll. Man kan till exempel vara på bal på en studentnation i Uppsala, man kan sitta hemma och titta på TV eller något helt annat... Jag gjorde något helt annat, jag satt i en grop på Rinkabyfältet.
Normalt beteende, tycker ni inte?
Men nu var det faktiskt så bra att solens nedgång under lördagskvällen bara diffade en minut från när den kommer gå ner under invigningsdagen av jamboreen. Det bryr sig kanske inte gemene man om, men Stage&Tech-PJ är för det första ingen gemen man och för det andra så är mängden dagsljus ganska relevant när man ska belysa en scen. PJ hade alltså kollat upp när solen gick ned, och efter som vi är måna om att göra bra shower (eller nördiga, förmodligen både och) så åkte vi alltså ut på fältet vid åttatiden och inspekterade.
Så där satt vi, ca tio personer, med en termos kaffe, en termos te och en påse Gott och Blandat, i en och en halv timme och... tittade. Någon undrade vad "det där vita" var. Någon annan sa att det var en platsbit som fladdrade i vinden. Vi slutade tänka på det, det var ju uppe på toppen av den ganska stora "grytan" där scenen har stått vid de två nationella jamboreer vi haft tidigare. Senare tyckte någon att det porlade, så till slut gav vi oss av uppför backen för att titta efter. Där stod ett ganska stort rör upp ur marken och spydde ut vatten, av vattenpölen runt omkring att dömma hade det gjort så ett tag.
"Ska det vara såhär?" undrade Pär lite snällt i ett bildmeddelande till några högt uppsatta personer. Det skulle det nog inte, för fem minuter senare kom det folk och tittade på det.
Normalt beteende, tycker ni inte?
Men nu var det faktiskt så bra att solens nedgång under lördagskvällen bara diffade en minut från när den kommer gå ner under invigningsdagen av jamboreen. Det bryr sig kanske inte gemene man om, men Stage&Tech-PJ är för det första ingen gemen man och för det andra så är mängden dagsljus ganska relevant när man ska belysa en scen. PJ hade alltså kollat upp när solen gick ned, och efter som vi är måna om att göra bra shower (eller nördiga, förmodligen både och) så åkte vi alltså ut på fältet vid åttatiden och inspekterade.
Så där satt vi, ca tio personer, med en termos kaffe, en termos te och en påse Gott och Blandat, i en och en halv timme och... tittade. Någon undrade vad "det där vita" var. Någon annan sa att det var en platsbit som fladdrade i vinden. Vi slutade tänka på det, det var ju uppe på toppen av den ganska stora "grytan" där scenen har stått vid de två nationella jamboreer vi haft tidigare. Senare tyckte någon att det porlade, så till slut gav vi oss av uppför backen för att titta efter. Där stod ett ganska stort rör upp ur marken och spydde ut vatten, av vattenpölen runt omkring att dömma hade det gjort så ett tag.
"Ska det vara såhär?" undrade Pär lite snällt i ett bildmeddelande till några högt uppsatta personer. Det skulle det nog inte, för fem minuter senare kom det folk och tittade på det.
torsdag 19 maj 2011
Vet ni vad jag tror?
Det slog mig nu när jag satt och skrev det förra inlägget. Jag bloggade mycket mer förr i tiden, innan "blogg" blev ett modeord, och när jag själv knackade fram koden till min hemsida. Då hade jag aldrig problem med vad jag skulle skriva om, det bara kom, nu känns det som att det aldrig händer något.
Det är nog så att det inte händer mer förr, jag var bara bättre på att lyfta fram de dagliga händelserna som något roligt... plus att jag mycket sällan finner mig själv sovandes i en myrstack nu för tiden, och just det är ju inget jag saknar.
Det är ju lite hemskt att det blivit så, när jag nu blivit så mycket mer medveten om andra fina saker här i livet, som blommande träd på Sölvegatan och andra sådana synintryck. Å andra sidan har ju var sak sin tid, och mitt frekventa bloggande kanske har haft sin tid... alternativt får jag helt enkelt bli bättre på att lyfta fram humorn i vardagen. Det blir ju inte ens några föreläsarcitat på Facebook för tillfället... men det kan bero på att de sällan säger något speciellt roligt nu för tiden. Förmodligen beror det på brist på ortopeder... de säger alltid underhållande saker...
Det är nog så att det inte händer mer förr, jag var bara bättre på att lyfta fram de dagliga händelserna som något roligt... plus att jag mycket sällan finner mig själv sovandes i en myrstack nu för tiden, och just det är ju inget jag saknar.
Det är ju lite hemskt att det blivit så, när jag nu blivit så mycket mer medveten om andra fina saker här i livet, som blommande träd på Sölvegatan och andra sådana synintryck. Å andra sidan har ju var sak sin tid, och mitt frekventa bloggande kanske har haft sin tid... alternativt får jag helt enkelt bli bättre på att lyfta fram humorn i vardagen. Det blir ju inte ens några föreläsarcitat på Facebook för tillfället... men det kan bero på att de sällan säger något speciellt roligt nu för tiden. Förmodligen beror det på brist på ortopeder... de säger alltid underhållande saker...
Tiden går fort när man har ...eh, saker för sig
Konfaplanering, skolarbete, nationsarbete... och så var det den här jamboreen. I helgen är det Open Meeting i/på Rinkaby. Jag vet inte riktigt vad det innebär, men å andra sidan känns det som att jag har ganska mycket kvar att lära mig vad det gäller det här lilla lägret. Spännande ska det bli i alla fall!
Det är snart sommar, det är lite galet! Snart är det Konfaläger på Göransborg, och det är ju inget liten puck att ro i land. Men, jag har världens bästa ledargäng, så jag är inte orolig. Eller, vem försöker jag lura, klart jag är skitnervös! Men det beror ju snarare på att hur mycket man än planerar så är det alltid något som går på röven och saker blir aldrig som man tänkt sig ändå. Jag har fullt förtroende för mina ledarkollegor, de är så sjukt grymma (på det bra sättet, inte på tyrann-sättet)!
När konfa sedan är slut har jag två, TVÅ hela dagar på mig innan jag kanske borde infinna mig på det där fältet utanför Kristianstad. TVÅ DAGAR!!! Jag måste hinna tvätta, packa om, fixa så att alla papper från Konfa är i ordning och ha någon form av koll på WSJ istället. Men framför allt måste jag ladda om. Konfa är ju inget man skakar av sig på en kvart, det sätter alltid sina spår, må det sen vara underbara minnen för livet eller spänningshuvudvärk.
Något annat spännande som hänt: Jag har ramlat av en häst! Drog förmodligen på mig en lättare hjärnskakning i fallet (eller snarare i landningen), för huvudet har värkt hela veckan och jag har varit lite yr från och till. Nåja, det var fantastiskt roligt att rida i alla fall, förr eller senare ramlar man, må det sen gälla hästar, cyklar, skidor eller någon annan trevlig syssselsättning. Islandshästridning, klättring och Laserdome, FAMN (Krischans Fanstastiska Aktiviteter Med Nationen) har verkligen skämt bort oss i vår! Mer sånt!
Det är snart sommar, det är lite galet! Snart är det Konfaläger på Göransborg, och det är ju inget liten puck att ro i land. Men, jag har världens bästa ledargäng, så jag är inte orolig. Eller, vem försöker jag lura, klart jag är skitnervös! Men det beror ju snarare på att hur mycket man än planerar så är det alltid något som går på röven och saker blir aldrig som man tänkt sig ändå. Jag har fullt förtroende för mina ledarkollegor, de är så sjukt grymma (på det bra sättet, inte på tyrann-sättet)!
När konfa sedan är slut har jag två, TVÅ hela dagar på mig innan jag kanske borde infinna mig på det där fältet utanför Kristianstad. TVÅ DAGAR!!! Jag måste hinna tvätta, packa om, fixa så att alla papper från Konfa är i ordning och ha någon form av koll på WSJ istället. Men framför allt måste jag ladda om. Konfa är ju inget man skakar av sig på en kvart, det sätter alltid sina spår, må det sen vara underbara minnen för livet eller spänningshuvudvärk.
Något annat spännande som hänt: Jag har ramlat av en häst! Drog förmodligen på mig en lättare hjärnskakning i fallet (eller snarare i landningen), för huvudet har värkt hela veckan och jag har varit lite yr från och till. Nåja, det var fantastiskt roligt att rida i alla fall, förr eller senare ramlar man, må det sen gälla hästar, cyklar, skidor eller någon annan trevlig syssselsättning. Islandshästridning, klättring och Laserdome, FAMN (Krischans Fanstastiska Aktiviteter Med Nationen) har verkligen skämt bort oss i vår! Mer sånt!
fredag 25 februari 2011
En blå SAAB
Det står en blå SAAB 900 på en parkering mitt emot min praktikplats. Det är inte en turbo, för den har ingen turboläpp...
Som ni hör har jag lärt mig massor hitentills under VFUn... Jag får se om jag lyckas fixa en bild på den blå faran...
I övrigt praktiserar vi lite peer learning under praktiken. Ur en seriös synvinkel är det jättebra. Ur en oseriös synvinkel kan vi säga såhär, nu har jag inte bara mig själv att hålla reda på, utan även min "peer" (som för övrigt äger en röd SAAB 900 MED turboläpp). Nåja, har ju bara behövt hämta honom en gång än så länge, men inte förrän andra gången han inte dök upp till ett bestämt möte... Jag lär ju mig åtminståne av mina misstag, ska kanske synka våra scheman varje morgon nästa vecka?
Som ni hör har jag lärt mig massor hitentills under VFUn... Jag får se om jag lyckas fixa en bild på den blå faran...
I övrigt praktiserar vi lite peer learning under praktiken. Ur en seriös synvinkel är det jättebra. Ur en oseriös synvinkel kan vi säga såhär, nu har jag inte bara mig själv att hålla reda på, utan även min "peer" (som för övrigt äger en röd SAAB 900 MED turboläpp). Nåja, har ju bara behövt hämta honom en gång än så länge, men inte förrän andra gången han inte dök upp till ett bestämt möte... Jag lär ju mig åtminståne av mina misstag, ska kanske synka våra scheman varje morgon nästa vecka?
torsdag 17 februari 2011
Någonstans mitt i "Livet"
Sitter uppflugen i min enorma soffa (nåja, Pernillas enorma soffa, om vi ska se det rent ägarmässigt, men den bor hos mig) och försöker prestera svar på mina hemtentafrågor. Det går sådär.
Faktum är att jag inte har skrivit ett ord... i ett ordnat dokument. Däremot har jag skrivit mycket kladd i ett block. Förhoppningsvis ska det produceras användbar text idag, och imorgon. Jag vill bara ha den ur världen, men samtidigt så kommer jag ingenstans, det är så frustrerande.
Nåja, tillbaka till "Livet", ICF och rehabiliteringsekonomi... det är precis lika exalterande som det låter.
Faktum är att jag inte har skrivit ett ord... i ett ordnat dokument. Däremot har jag skrivit mycket kladd i ett block. Förhoppningsvis ska det produceras användbar text idag, och imorgon. Jag vill bara ha den ur världen, men samtidigt så kommer jag ingenstans, det är så frustrerande.
Nåja, tillbaka till "Livet", ICF och rehabiliteringsekonomi... det är precis lika exalterande som det låter.
fredag 4 februari 2011
Bitter-Bettan slår till igen...
Nej, nu är jag trött på det här! Så fort jag ska skriva något till skolan så drar jag ut på det in i det längsta. Jag förstår det inte, jag brukade aldrig ha problem med det förr, faktum är att jag brukade uppskatta att få till bra meningar. Nu sitter jag här, kvart i tio en fredagskväll och har lite lätt ångest över att jag inte satt ett ord på pränt. Varför har jag blivit så rädd för ord helt plötsligt?
När jag ändå sitter här och klagar kan jag lika bra fortsätta; varför är jag så trött hela tiden? Varför är det så dåligt väder (även om åskan igår var lite... jag vet inte om jag ska säga cool eller oroande)? Varför går vissa brancher så mycket bättre på nätet än i fysiska affärer att det knappt finns några sådana kvar (kan tyvärr inte avslöja vilken eftersom det shoppades födelsedagspresent)? Och varför, VARFÖR går föreläsare ostraffade från att inte dyka upp till sina föreläsningar klockan åtta på morgonen. VI var där! Det var INTE kul!
När jag ändå sitter här och klagar kan jag lika bra fortsätta; varför är jag så trött hela tiden? Varför är det så dåligt väder (även om åskan igår var lite... jag vet inte om jag ska säga cool eller oroande)? Varför går vissa brancher så mycket bättre på nätet än i fysiska affärer att det knappt finns några sådana kvar (kan tyvärr inte avslöja vilken eftersom det shoppades födelsedagspresent)? Och varför, VARFÖR går föreläsare ostraffade från att inte dyka upp till sina föreläsningar klockan åtta på morgonen. VI var där! Det var INTE kul!
torsdag 3 februari 2011
Vem var du...
...du som sa att efter fysiologitentan blev det bara lättare?
Lättare kanske, men arbetsbelastningen höjdes ju ganska kraftigt.
Hur gillas utseendet förresten? Nytt typsnitt.
Lättare kanske, men arbetsbelastningen höjdes ju ganska kraftigt.
Hur gillas utseendet förresten? Nytt typsnitt.
måndag 17 januari 2011
Skönlitteratur ur ett sjukgymnastiskt perspektiv
Jag ber om ursäkt för viss spoiler-varning i kommande inlägg, men jag tycker jag håller mig på en ganska acceptabel nivå...
När jag pluggade engelska hade jag förmånen att få välja vilken bok jag skulle skriva min C-uppsats om alldeles själv. Följdaktligen blev det fantasy, och jag lyckades på något sätt framställa Harry Potter som en ganska värdelös karaktär när det kom till att faktiskt uträtta saker (i jämförelse med andra karaktärer).
Nu pluggar jag sjukgymnastik, ett område som man kanske inte fullt lika lätt tar sig an ur en fantastisk synvinkel, inte minst för att det mesta förr i tiden behandlades med vila och sängliggande. Däremot måste jag erkänna att sjukgymnastiska tankar tydligen florerar i huvudet även när jag tar en paus från verkligeheten och flyr till någon annan värld.
I fredags firade jag en avklarad termin (ja, alla momenten är gjorda, sen är väl frågan om den skriftliga tentan är godkänd) med att åka till Mamlö och shoppa på Sience Fiction Bokhandeln. Det blev George RR Martins A Game of Thrones. Jag har gladeligen läst hela helgen.
Idag började jag termin 4 och fick reda på att första kursens examinationsuppgiften består av att läsa en skönlitterär bok om en kille med ryggmärgsskada och sedan skriva en hemtenta om denna utifrån ett gäng frågeställningar. Kursen handlar över lag om skador i nervsystemen... lite barn, lite ryggmärgsskador... och så, som sagt, en skönlitterär bok. Dock inte efter eget val.
...om någon som läser det här har läst A Game of Thrones kanske ni förstår min frustration. Nu är jag inte dum, att skriva en sjukgymnastisk tenta på en bok där det främsta färdmedlet på land är hästen och folk med handikapp inte riktigt är en respekterad del av samhället är ju dömt att misslyckas (eller?). Men det känns lite kasst att sitta med en sjukt spännande bok som faktiskt innehåller en ryggmärgsskadad karaktär som jag inte kommer ha tid att läsa nu när jag måste läsa en annan bok... som visserligen är verklighetsbaserad och relevant för utbildningen...
...men tänk er själva, A Game of Thrones ur tex. ett rehabiliteringsekonomiskt perspektiv... en liten twist liksom. Det ska faktiskt bli lite spännande att se hur det går med specialsadlar och så vidare. Undrar hur långt herr Martin kan dra det och fortfarande hålla sig på rätt sida gränsen av vad som är troligt utifrån den värld han skapat. Dessutom, ur ett ICF-perspektiv... hur delaktig kan den lille pojken tänkas bli i samhället?
Intressanta frågor, eller så är jag bara en mycket skruvad människa.
När jag pluggade engelska hade jag förmånen att få välja vilken bok jag skulle skriva min C-uppsats om alldeles själv. Följdaktligen blev det fantasy, och jag lyckades på något sätt framställa Harry Potter som en ganska värdelös karaktär när det kom till att faktiskt uträtta saker (i jämförelse med andra karaktärer).
Nu pluggar jag sjukgymnastik, ett område som man kanske inte fullt lika lätt tar sig an ur en fantastisk synvinkel, inte minst för att det mesta förr i tiden behandlades med vila och sängliggande. Däremot måste jag erkänna att sjukgymnastiska tankar tydligen florerar i huvudet även när jag tar en paus från verkligeheten och flyr till någon annan värld.
I fredags firade jag en avklarad termin (ja, alla momenten är gjorda, sen är väl frågan om den skriftliga tentan är godkänd) med att åka till Mamlö och shoppa på Sience Fiction Bokhandeln. Det blev George RR Martins A Game of Thrones. Jag har gladeligen läst hela helgen.
Idag började jag termin 4 och fick reda på att första kursens examinationsuppgiften består av att läsa en skönlitterär bok om en kille med ryggmärgsskada och sedan skriva en hemtenta om denna utifrån ett gäng frågeställningar. Kursen handlar över lag om skador i nervsystemen... lite barn, lite ryggmärgsskador... och så, som sagt, en skönlitterär bok. Dock inte efter eget val.
...om någon som läser det här har läst A Game of Thrones kanske ni förstår min frustration. Nu är jag inte dum, att skriva en sjukgymnastisk tenta på en bok där det främsta färdmedlet på land är hästen och folk med handikapp inte riktigt är en respekterad del av samhället är ju dömt att misslyckas (eller?). Men det känns lite kasst att sitta med en sjukt spännande bok som faktiskt innehåller en ryggmärgsskadad karaktär som jag inte kommer ha tid att läsa nu när jag måste läsa en annan bok... som visserligen är verklighetsbaserad och relevant för utbildningen...
...men tänk er själva, A Game of Thrones ur tex. ett rehabiliteringsekonomiskt perspektiv... en liten twist liksom. Det ska faktiskt bli lite spännande att se hur det går med specialsadlar och så vidare. Undrar hur långt herr Martin kan dra det och fortfarande hålla sig på rätt sida gränsen av vad som är troligt utifrån den värld han skapat. Dessutom, ur ett ICF-perspektiv... hur delaktig kan den lille pojken tänkas bli i samhället?
Intressanta frågor, eller så är jag bara en mycket skruvad människa.
Mot nummer fyra!
Så ja, jul och nyår överstökade och undanstädade. Ett massivt block av tentapluggande är över och det firas på det enda rätta sättet. Direkt efter tentan (nästan) blev det tågfärd till Malmö (under marken!) och sen besök på SF bokhandeln. Tänkte kika lite på A Game of Thrones av George RR Martin eftersom det håller på att spelas in TV-serie av den. 283 sidor in i boken är jag mycket nöjd med mitt köp.
Nya utmaningar står för dörren idag, i eftermiddag blir det upprop och intro på första kursen i termin fyra (ruskigt vad fort det går), och ikväll börjar planeringen inför Konfa 2011 Göransborg på riktigt.
Men först en sväng på stan för att plocka upp nödvändiga saker som pärmar, register och huvudvärkstabletter.
Nya utmaningar står för dörren idag, i eftermiddag blir det upprop och intro på första kursen i termin fyra (ruskigt vad fort det går), och ikväll börjar planeringen inför Konfa 2011 Göransborg på riktigt.
Men först en sväng på stan för att plocka upp nödvändiga saker som pärmar, register och huvudvärkstabletter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)