Inspiration

För att återknyta till tidigare inlägg så gav jag mig idag ut på jakt efter inspiration till att skriva....

...nåja, sanningen att säga så gav jag mig ut på skorea, men det låter inte alls lika ädelt.

Efter själva rea-sessionen så hade jag tagit mig runt, ja... vi kan väl inte riktigt kalla den för dödens triangel, det ligger ju i Polen, "Gudrun" känns också taget. Shoppingtriangeln kanske? Jag talar om Emporia-Mobilia-Triangeln. Jag hittade vad jag skulle på Mobila, hade inte behövt ut till Emporia, men... eh, ja, det får stanna mellan mig och Anna :) Nåja, det enda jag gjorde på Triangeln var att smita in på toaletten, sedan gick jag en sväng till SF-bokhandeln.

Vart vill jag komma, tänker ni nu, kära läsare, eftersom det här skulle handla om inspiration till att skriva. Frukta ej, som vanligt så kommer vi att komma åter till ämnet. Men hur mycket skulle ni uppskatta detta om jag inte fick leda er nedför stigen genom min snåriga hjärna? Jag är mycket olik Gandalf där, som lämnar dvärgarna och mästertjuven att klara sig själva genom Mörkmården... ...nej, jag påstår inte att jag är bättre än Gandalf. Jag menade inte ens att göra en jämförelse.

Efter min tur in i Nördriket (där jag inte köpte något) hade jag tänkt sätta mig och äta någonstans, och där också skriva, men inspirationen saknades fortfarande. En vettig människa hade sagt "men bara sätt dig och skriv" för om man ska skriva kan man inte alltid gå och vänta tills inspirationen infinner sig. Det hade kunnat bli intressanta dagstidningar på det sättet.

Men det jag var ute efter var kanske inte inspiration, utan snarare omgivning. Vad jag ville skriva om var egentligen redan klart, frågan var VAR? visade det sig. Så jag tänkte efter, och insåg att vad jag behövde var havet. Jag är speciellt förtjust i Västra hamnen, förrförra sommaren brukade jag köpa med mig sallad och sitta på strandpromenaden och äta kvällsmat om fredagarna. Det var varmt så att det brände på benen och fläktade sådär lagom.

Nu är det januari, ni kan ju tänka er vädret i Västra hamnen... för att sno ett skämt från någon Tumblr så se Jon Snow på toppen av The Wall framför er... jag kan berätta att det beskriver stället väldigt bra. Men visst är det fint, även om Västra hamnen lider brist på Kit Harrington?

Mitt första försök till panoramabild med mobilen, svårt.

Så jag slog mig ned på Espresso House runt hörnan från där bilden är tagen, och sen skrev jag... och det gör jag ju bevisligen fortfarande... det är vackert rått här ute idag. 

Utpumpad men nöjd

Det har varit en intensiv vecka på jobbet, minst sagt. Det har gått i ett hela tiden och när vi nådde torsdag lunch var jag seriöst på väg att omvärdera mitt beslut att inte byta jobb förrän jag kommit fram till vad jag egentligen ska syssla med. Jag var så slut i huvudet.

I vanliga fall är jag alltid helt slut på tisdagar, efter att ha hållit utbildning. Det beror dels på att vi bara hållit på i två veckor och inte riktigt nått någon typ av"flow" i pratet och upplägget. Som vi försökte förklara för deltagarna, det är inte så att vi inte vet vad vi pratar om, vi vet bara inte riktigt i vilken ordning än. Teori varvas med teknik och vi fastnar i intressanta diskussioner med deltagarna. Det gör att varje tillfälle blir väldigt individuellt utifrån vem som råkar vara där och vad de känner att de har problem med. Även om vi har en tydlig plan för vad som ska gås igenom så hamnar fokus på olika saker varje vecka. Det är spännande, men vansinnigt utmanande och än så länge är jag rädd att glömma något viktigt.

Samtidigt är det vansinnigt roligt att möta personalen och se personalen möta varandra. Förutom att få en uppfräschning av förflyttningstekniken så utbyter vi alla erfarenheter och lär känna varandra lite (bättre). Men det går inte att komma ifrån att fyra timmars arbete där jag än så länge måste ge 100% på allt, eftersom ingenting sitter i ryggraden än (utbildningsmässigt alltså, själva förflyttningstekniker tycker jag ändå att jag kan) lämnar mig helt utpumpad efteråt.

I fredags fick jag äntligen tid för lite reflektion och extra bråk med journalsystemet. Det här med att byta system gör ju att ALLT tar dubbelt så lång tid eftersom jag vet vad jag vill göra men måste ägna en massa tid till att hitta rätt i programmet. Manualer kan hjälpa till att göra rätt, men inte snabbt.

Jag fick även avsluta veckan med ett riktigt feel-good-besök. Det är otroligt skönt att känna att min arbetsinsats gör skillnad för människor.

Därav lite bloggtorka i veckan, jag har helt enkelt inte orkat. Har försökt fundera ut ett ämne att skriva om, men inte ens kunnat prestera det. Lågvattensmärket nåddes när jag inte ens orkade lyssna på musik på bussen, utan satte hörlurarna i öronen bara för att stänga ute ljudet från bussen och medpassagerarna....

Jag lovar dock bättring, det kommer dyka upp lite inlägg under helgen.

Pendlarvardagen...

Vill du se en människas sanna jag? Ta med personen till Malmö C en dag när det är tågstopp Malmö-Lund, i rusningstrafik. Häromdagen när jag skulle åka till Kristianstad kom jag ner till spåren på Triangeln lagom för att få reda på att det stod still på sträckan Malmö-Lund. Jaha, tänkte jag och tog första bästa tåg till Malmö C, enklast för mig var ju att helt enkelt ta bussen istället. Såhär i efterhand kan man diskutera det beslutet, men det är svårt att ändra på dåtiden, förmodligen dumt också.

Nåväl, jag sprang förbi Pressbyrån och köpte en banan, för resan skulle ju nu ta lite längre tid, så middagen skulle ju bli senare även den. Sagt och gjort, dags att hitta rätt hållplatsläge. Bussen i fråga, Skåneexpressen 1, gick tidigare från Södervärn, men går nu från Malmö C. Så, hållplatsläge K...

Det är då, vid en karta, som jag tvingas inse att bussen till Kristianstad avgår från samma hållplatsläge som... just det, samtliga ersättningsbussar. Enter CHAOS! Så, ja, in i skiten. Att komma med bussen jag hade tänkt mig visade sig omöjligt, det släpptes bara på 20 pers till Kristianstad, vilket man ju får förstå. Trots allt synd om folk som vill till Hurva, Tollarp och andra mindre centralt belägna orter, men potentiellt sätt blir strandade för att ilskna tågpendlare vill åka hela vägen. För man kunde ju faktiskt åka tåg från Lund, om man nu bara lyckades ta sig dit.

Jag funderade ett tag på att ta mig tillbaka mot Konserthuset och ta första bästa buss till just Lund, men bestämde mig för att försöka komma på en ersättningsbuss, och ta tåget därifrån. Jag hade trots allt väldigt mycket tid på mig innan tåget skulle gå. Så, in i "kön". Med kö menas alltså kaoset som är hundratals människor på för liten yta. 

Under tiden jag stod där hörde jag arga utrop om att SJs extrabussar verkligen borde släppa på folk med Skånetrafiken-biljett, vem trodde de att de var egentligen? Folk med barnvagnar var heligt förbannade för att de inte blev påsläppta bakvägen. Folk skrek argt att andra minsann fick backa, för nu var det DERAS tur. Som om det var någon form av världssvält! Herregud, ta det lite lugnt, det är ett tågstopp, inte världens undergång. 

Jag hamnade lite hastigt och lustigt väldigt nära att komma med en buss, som sedan körde. Vansinnigt flyt förde sedan in nästa Skåneexpressen 1 i just det gattet. Vid detta laget var jag ganska kall och blöt eftersom jag gjort det kanske inte längre så moderiktiga skovalet Converse och hade utsvängda jeans (vilket verkligen inte är moderiktigt, men jag gillar det). För oinsatta kan jag meddela att tygskor och jeans som faller ned runt dem och når marken passar riktigt dåligt ihop med skånskt vinterslask.

Bussen körde fram. Höger och vänster flank anföll båda samtidigt. Valda delar av den åsidosatta huvudstyrkan vrålade att de fick banns mig backa för här hade folk väntat i en timme. "Det har vi med" hördes från den aggressiva vänsterflanken. Undertecknad, som var placerad i övergången från huvudstyrka till flank förklarade snällt och informativt för närmaste delen av flanken att när bussen skyltar om kommer ni se att den ska till Kristianstad, inte Lund C. Avslutade med, "Tänkte mest att det skulle vara lite trist om du kom ombord efter att ha väntat här i en timme och sen såg Lund svischa förbi... Flanken höll med.

Undertecknad lyckades sedan, utan att tränga mig, mind you, komma ombord på bussen. Ett enorm arbete utfördes av den Skånetrafiken-tjej som stod i dörren och blockerade ingången med en bestämd arm, frågade om destination och höll räkningen.

Sen körde bussen. kan ni tänka er hur arga de resenärer som stod 50 meter längre fram, vid hållplatsskylten, blev när bussen körde förbi på utsidan av ersättningsbussen som stod där? Det kanske bara är jag, men det finns väl inte en buss som har första tjing på att stå längst fram? Speciellt inte en dag när bara ersättningsbussarna har lite svårt att få plats längst hela vägsträckan...

Så, när jag nu klagat på andra människors beteende ska jag slå hål på eventuella uppfattningar om att jag är någon form av pendlarhelgon. Den här veckan har jag, av artighet, svarat på tilltal och fortsatt prata... sen insett att klockan är innan åtta på morgonen i tysta kupén. Tog mina saker och sprang ut efter personen som frågat mig något, och fortsatte prata utanför.

Man hade kanske kunnat förlåta mig denna synd, det var ju inte jag som började... men dagen efter, i samma kupé, med samma pendlare, skulle jag resa mig upp och ta ned min jacka från hatthyllan. Hörlurssladden valde detta tillfälle att fastna någonstans och därför lossna från datorn. EUPHORIAAAAAA... var vad som mötte mina trötta medpendlare. Vad som mötte mig var inte eufori... alls.  Jag skämdes som en hund, om det får någon att må bättre.

 

Kan för övrigt meddela att det inte var mindre slask i Kristianstad, när jag väl kom fram var jag riktigt blöt.

Vad inspirerar?

en fråga jag ställer mig såhär när jag känner mig lite trött på jobbet. Ibland hoppar inspirerande saker bara upp och biter en i, ursäkta uttrycket, röven. På det positiva sättet.

Efter en fullspäckad dag på jobbet, med möten och patientbesök, fick jag i slutänden stressa iväg till tåget. Befann mig i den något besvärande situationen att behöva jobba längre men samtidigt inse att det inte skulle ge något för att jag var så slut i huvudet. Valde därför att helt enkelt gå hem.

Det jag inte hann med var lite tråkigt nog det jag helst ville göra, så det blir till att ta igen det imorgon. Det är samtidigt lite bekymrande eftersom jag borde ha hunnit det i fredags. Skulle i och för sig kunna göra det nu, på tåget, istället för att blogga. Men det är inte på min arbetstid, och någonstans så tänker jag inte jobba när jag inte jobbar. Jag tror inte att det är riktigt sunt.

Har halkat in i någon form av enormt utvecklingsarbete, vilket har visa sig vara bra mycket mer intressant än vad jag trodde. Inte för att det ointressant när jag sa "ja", jag är bara positivt överraskad.
Det ska bli otroligt intressant att se vad jag kan åstadkomma. Jag ska intervjua tre arbetsgrupper om vad de skulle vilja ändra på, det ska bli vansinnigt intressant.

Så här utan att ha tänkt efter så tänker jag att jag inte har några egna idéer, jag tycker att jag är väldigt ny fortfarande, trots 1,5 år på stället. Men det är ju ett ganska stort ställe... Nej, det intressanta är att jag ser mig själv som någon form av katalysator, mitt jobb är att få igång de som har alla idéerna. Folk som jobbat länge, eller kortare tid, men framför allt människor som ser och befinner sig i verksamheten, som är närmast dess centrum (om nu brukaren är centrum, och det är lite poängen). De som faktiskt kan det här bäst, de som ser problemen.

Det är ju inte helt omöjligt att de också sitter på en väldig massa bra idéer på lösningar. Lösningar som, om de går att genomföra, kanske skulle kunna förändra brukarens vardag till det bättre, samtidigt som det kanske också skulle förändra de anställdas arbetsdag till något bättre.

Det ska bli mycket intressant att se vart detta tar vägen.

Teknik som "samarbetar"

Så, ny dator... samma märke som telefonen, det borde fungera fläckfritt... men sen har jag en ganska gammal telefon, Apple har ju trots allt lyckats prestera både en 5:a och en 6:a sedan min var ny och hipp...

Elaka rykten, med hög sanningshalt, beträffande risken att telefonen skulle krascha om jag försökte uppdatera operativsystemet har under en lång tid hindrat mig från att göra just det. Tills jag insåg att det inte längre gick att uppdatera apparna... och då började de fungera sämre.

Så igår hade jag en dejt med min gode vän Pa, ett stort Äpple-fan. Senare anslöt även J, som lever i en värld där han jobbar med teknik, men samtidigt avskyr allt vad ny teknik och uppdateringar heter.

Jag och Pa kom ändå ganska långt i vårt uppdrag att lyckas uppdatera telefonen utan att bli av med innehållet, få den synkad med min nya fantastiska dator och typ en miljon klick på "Jag har läst och godkänner villkoren".

Sen drog jag fram den stora utmaningen, den mystiska "Camera uploads"-mappen bland mina bilder i kameran. Den dök upp vid en synkning med Dropbox, men är inte längre synkad med dropboxen. Alla foton från telefonen laddades över till dropbox, vilket var det jag ville, just då. Tyvärr skapade Dropbox en mapp på telefonen, där den laddade ner alla bilder som låg på dropbox, alltså alla dem jag precis hade kopierat dit från telefonen. Jag hade dem helt plötsligt dubbelt.

Det mest intressanta i historien är att hur jag än försökt så kan jag inte bli av med den mappen. Inför gårdagen hade jag redan provat allt jag kunde komma på, och jag och Pa gjorde sen allt vi kunde komma på tillsammans för att få bort mappen. Det gick inte. På telefonen låg 304 bilder i en mapp, och det enda jag kunde göra med dem, enligt telefonen, var att kopiera dem och ändra i kopiorna.

Till slut gav jag och Pa upp och åkte och köpte thaimat. Efter att vi ätit, Pa gett sig på en (av två öppnade) bib rödvin och jag ensam sänkt en karaff kranvatten, så anslöt J. Pa bestämde att J skulle köra mig hem när vi kände oss färdiga för kvällen. Jag hade ju tänkt ta bussen, men när någon nu erbjöd skjuts så... J fick helt enkelt bara acceptera detta.

För att göra J på lite bättre humör presenterade vi problemet "Camera uploads" för J. Om det gjorde honom på bättre humör är lite oklart, för han klagade en hel del på nya operativsystem, uppdateringar av sådana och ja... allt som är nytt egentligen. För att inte tala om det här med att sälja sin själ till tex Apple, eller Google...

J fortsatte sedan med att titta på oss som om vi inte hade någon form av tankeförmåga, och föreslå alla lösningar vi redan hade försökt. Sen provade han dem, för vi hade säkert gjort fel. Efter det försökte han hacka sig in på något gammalt klassiskt dos-sätt (fast det heter väl inte dos på en Mac...).

Det tog J 4-5 timmar att med hjälp av 2 datorer och tre telefoner ta bort bilderna. ja, alltså, bilderna fanns de facto inte på telefonen, men det förstod inte telefonen. Någonstans där, när klockan närmade sig midnatt och jag och Pa hade roat oss med att se större delen av Ylvis samlade verk på Youtube, samt mina vansinnigt högkvalitativa mobilbilder från London, tittade Pa och jag på varandra och sa: "Nu fabriksåterställer vi mobilen". Och det gjorde vi.

Det gick skitbra! (Till Js stora, och illa dolda, förtret). Bilderna försvann, mappen försvann, inget av det kom tillbaka när vi synkade med säkerhetskopian... och sen var de tre timmarnas jobb vi utfört innan thaimaten borta. För vi säkerhetskopierade ju innan vi laddade in iOS8. Inte efteråt. Inte efter att jag äntligen hade fått uppdatera ALLT på telefonen. Inte efter att jag fått ett mobilt bankID att funka. Inte efter att vi lyckats få allt utom bilder att synka fint via iCloud...

Så idag har jag uppdaterat telefonen. I slutänden blev det ändå ganska pedagogiskt, eftersom anledningen till att det tog så lång tid under lördagseftermiddagen var för att Pa försökte ara pedagogisk och lära mig hur jag skulle göra. Följaktligen fick jag vara så snäll att komma ihåg det idag när jag blev tvungen att göra om allt, igen.

Allt utom det där mobila bankIDt... för min internetbank ville inte alls samarbeta. Gött... för egentligen var den största anledningen till att göra allt det här att jag ville uppdatera operativsystemet i telefonen för att en app som BankID säkerhetsprogram skulle fungera optimalt så att jag vågade få det mobila bankIDt att fungera.

På det igen, så att säga...

Att bli tvångsfikad

Jag nämnde ju konceptet "tvångsfikad" i första reboot-inlägget, tänkte förklara det.

Ni förstår, människor har en vansinnigt gullig förmåga att vilja bjuda på saker. Ibland känns det ungefär som ...jo, men om du ger mig en rollator så ger jag dig en kanelbulle. Ibland är det en kulturell grej, man bjuder på fika när någon kommer på besök.

Låt mig bara göra det väldigt klart för alla att jag inte på något sätt ser ner på de som bjuder mig på saker, tvärtom, jag blir varm i hjärtat... men...

Jag har ju lite svårt att träna, och har haft i mer än ett år sedan min kropp bestämde sig för att 30års-krisa och gå sönder, en kroppsdel i taget. Min kropp har alltså förändrats, och absolut inte på något vis på grund av vänliga patienter. Men fundera själva på hur tjock jag potentiellt sätt skulle kunna bli om jag fikade hos varje patient.

Jag brukar använda det som argument när folk vill bjuda mig på något. Ofta får jag "Men du är ju inte tjock" till svar. Nej, det är jag inte, men det betyder ju inte automatiskt att jag vill bli det heller. Och att jag gått upp en storlek är inte ett icke-problem bara för att det är från 36 till 38. Byxorna blir liksom inte billigare att köpa nya för att det är ett par 36:or jag inte kommer i längre. Inte ett par förresten, en dag fick jag vackert erkänna för mig själv att de enda paren jag kom i fortfarande var de stretchiga.

Men vi missar poängen... igen. Tvångsfikad. När man kliver in genom dörren och patienten frågar "Har du mjölk i kaffet?" samtidigt som de fyller muggen. När det står sju sorters kakor på bordet och man får ett "Du måste smaka en av varje och säga vilken som är godast", sådär så att man är lite rädd för vad det ska innebära för återbesöket veckan efter.

Jag borde kanske sluta klaga på stormvindarna som alltid, ALLTID, kommer som motvind, aldrig medvind. De ökar ju svårigheten på cyklandet ganska mycket, och man får vara glad för det lilla.  

Fly verkligheten, fly till nördigheten

Nu kommer det, ni har hört det för och ni kommer förmodligen att höra det igen: Vi ska ha ångest!
Hade det varit någon väl vald OB-arbetande (eh, ja, TV-OB alltså, inte överarbetad vårdpersonal) människa som kommenterat det här hade det varit med orden "Jaha, vad ska du bli nu då?"

Jag tänkte överaska er lite, och säga: jag vet inte! Tänkte försöka klura ut det ordentligt innan jag kastar mig in i nästa grej. Men under tiden sysselsätter jag mig med mitt jobb, som jag ju i förra inlägget talade mig varm om. Ombytligt värre, eller hur? Nåja, om ni sett min garderob och/eller min Spotify-lista "Good Shit" så vet ni ju i alla fall att jag är konsekvent... i att vara ombytlig.

Är ombytlig ett ord?

Hur som så tar jag mig genom identitetskrisen genom att gå tillbaka till något jag känner mig säker på, min nördighet. Jag får återvända till moderskeppet lite då och då, eller till basen kanske? ('Cause I'm all about that base...") Känna mig lite säker på något, som att kunna gå helt upp i något...

Min senaste hang-up är en brittisk doktor. Ni ser, både konsekvent och nytänkande, sci-fi är ju inte mitt huvudområde och jag är ju väldigt konsekvent i mitt starka gillande av... brittiska saker.

Doctor Who alltså, brittis sci-fi-serie om en humanoid rymdvarelse som reser genom tid och rymd i en telefonkiosk direktkopplad till polisen (från vad, 50-talet?). Lite som om jag skulle hoppa in i en gammal Nokia med texten "Endast nödsamtal" och rädda världen. Vilken värld kan vi lämna osagt.

Det är mycket praktiskt att vissa vänner varit sålda på doktorn längre än jag, då kan man nörda ihop. Man kan till exempel skicka en bild på Helsingborgs lasaretts hisshall med bildtexten "It's bigger on the inside" och få ett "My God, jag måste bli sjuk! I Helsingborg!" till svar. Ni förstår inte? Bildgoogla "Helsingborgs lasarett hisshall"... när jag nu tänker efter borde merparten av min enorma läsarskara kanske bildgoogla "TARDIS" också, annars förstår ni nog inte.

Ovan nämda vän var på bio med mig ikväll. Bio är ett bra sätt att fly verkligheten. Vi flydde till Wales (där de för övrigt spelar in Doctor Who), vi var och såg Pride. Se den! Om så bara för att se två av Storbrittaniens bästa skådespelare (jag vet... det är en lång lista, plocka två) utföra stort skådespeleri bara genom att breda mackor. Dessutom har en av huvudpersonerna snott en av mina närmsta vänners frisyr och jacka, vilket nog bara var roligt precis när jag viskade det till Anna, där och då i biosalongen. Men Anna skrattade... så något gjorde jag rätt.

Återuppstånden igen ifrån de döda...

...om än inte sittande på Gud Faders högra sida (det är högra, eller hur?), och huruvida jag får döma levande och döda är högst tveksamt... jag ska återkomma till det där med att döma personer inom kort, men först tänkte jag spekulera lite kring VARFÖR det är nästan två år sedan jag lade ett inlägg här.

Jag är ganska övertygad om att svaret på frågan är lätt. Förr i tiden, när det (i alla fall i mina kretsar) inte kallades blogg, när jag knackade html-koden själv i Anteckningar och ändå lyckades få FTP-prgram och mappsystem att fungera, då skrev jag inlägg om min vardag. Att skriva var mycket lättare på den tiden, det fanns alltid något humoristiskt att skriva om, eller rättare sagt jag  GJORDE det humoristiskt. Jag minns tydligt hur jag lyckades få ett "Babbel" på "Bettans hemsida" att handla om att min vän A hade skor av samma märke som Ewan McGregor. På den tiden hade jag aldrig tvekat på stavningen av McGregor, nu är jag lite tveksam kring hur unge Obi-Wan stavar sitt efternamn. Märket på skor var för övrigt Campers, i min väns fall inköpta i Palma de Mallorca, jag tyckte de var ohyggligt fula. Nu, 15 år senare bryr jag mig kanske inte nämnvärt om mina vänners skor (om inte G dyker upp i platå-loafers med fuskleopardskinn ingen, ärligt talat!), men A har vid det här laget trampat igenom mer än ett par skor av sagda märke.

Det känns som om det blev ett litet sidospår där, men det var väl så jag var rolig förr, eller? (betvivlar att sidospå är speciellt roliga, det verkar inte så på min vän lokföraren).

Hur som helst, anledningen till att det inte är lätt att skriva längre: mitt jobb. Det är inte så att jag lider brist på dråpliga situationer, inte så att det inte finns gånger då jag velat skrika, sparka, gråta... (skrikit och gråtit har jag visserligen gjort, men bara på kontoret). Nej, problemet är ju det här att jag jobbar i sjukvården. Det finns lagar som säger att jag inte får berätta vad som helst om vad som händer på jobbet, i patientsituationer. I övrigt är det ju fritt fram, jag kan berätta om när jag nös undersköterskan i ansiktet någon annan gång.

Poängen är att det onekligen blir svårt att skriva om saker som jag inte får prata om... så det blir ju lite av en utmaning att försöka skriva ändå, när jag kanske inte kan skriva om det mest uppenbara. Uppenbara för mig alltså... ni har ju ingen aning.

Vad jag däremot kan berätta är hur ödmjuk mitt jobb gör mig inför människors livsöden. Det är alltså nu jag mycket vackert knyter tillbaka till det här med att döma människor. Det är så lätt att döma en patienten på förhand utifrån några ord på ett papper, men ja j*vlar i min lilla låda vad människor aldrig upphör att förvåna. Jag är så glad att jag fått vara en (förhoppningsvis) underlättande, möjliggörande och stöttande del i dessa människors liv.

Visst, ibland står man där med skräp upp till armbågarna, ibland med en "you say whaaaat now"-min, ganska ofta med en mobiltelefon och en besvärad min och ibland med huvudet i en toalett samtidigt som huset re-lineas. Det senare får till följd att du skruvar fast toalettstolsförhöjningen och ser ut som Carola framför värsta fläktarna i Melodifestivalen. Om Carola nu hade stått i Melodifestivalen iklädd engångsförkläde, plasthandskar, skoskydd och fläktarna inte bara fick håret att bölja utan även spydde ut den finfina odören av gammalt avlopp... du sjunger inte direkt "Evighet" under tiden heller.

I mitt jobb kommer man väldigt nära inpå människor, eftersom jag jobbar helt hembesöksbaserat. Jag kan aldrig välja min spelplan, ganska ofta går jag in i matchen utan att veta hur spelplanen ser ut och jag kan inte bara ändra på den för att JAG vill det. Det är verkligen inte så att Agda och Fridolf är okej med att flytta hallbyrån (den har ju stått där i 40 år!) bara för att en uppstudsig sjukgymnast (som definitivt är mycket yngre än byrån) säger "men du kommer ju fram med rollatorn då".
Däremot går jag in med inställningen att det viktiga inte är att vinna, för om jag kände behovet av att bara vara bättre än mina patienter, då hade jag aldrig kunnat bli särdeles bra på mitt jobb.

Om jag däremot fick önska något, så skulle det vara att inte bli tvångs-fikad. men det kan vi ta en annan gång...

Och nej, jag har aldrig haft patienter vid namn Adga eller Fridolf... eller flyttat på just en byrå... det där om re-lineingen däremot, det är helt sant.  Fundera lite på hur varm man blir iklädd så mycket plast...