Att bli tvångsfikad

Jag nämnde ju konceptet "tvångsfikad" i första reboot-inlägget, tänkte förklara det.

Ni förstår, människor har en vansinnigt gullig förmåga att vilja bjuda på saker. Ibland känns det ungefär som ...jo, men om du ger mig en rollator så ger jag dig en kanelbulle. Ibland är det en kulturell grej, man bjuder på fika när någon kommer på besök.

Låt mig bara göra det väldigt klart för alla att jag inte på något sätt ser ner på de som bjuder mig på saker, tvärtom, jag blir varm i hjärtat... men...

Jag har ju lite svårt att träna, och har haft i mer än ett år sedan min kropp bestämde sig för att 30års-krisa och gå sönder, en kroppsdel i taget. Min kropp har alltså förändrats, och absolut inte på något vis på grund av vänliga patienter. Men fundera själva på hur tjock jag potentiellt sätt skulle kunna bli om jag fikade hos varje patient.

Jag brukar använda det som argument när folk vill bjuda mig på något. Ofta får jag "Men du är ju inte tjock" till svar. Nej, det är jag inte, men det betyder ju inte automatiskt att jag vill bli det heller. Och att jag gått upp en storlek är inte ett icke-problem bara för att det är från 36 till 38. Byxorna blir liksom inte billigare att köpa nya för att det är ett par 36:or jag inte kommer i längre. Inte ett par förresten, en dag fick jag vackert erkänna för mig själv att de enda paren jag kom i fortfarande var de stretchiga.

Men vi missar poängen... igen. Tvångsfikad. När man kliver in genom dörren och patienten frågar "Har du mjölk i kaffet?" samtidigt som de fyller muggen. När det står sju sorters kakor på bordet och man får ett "Du måste smaka en av varje och säga vilken som är godast", sådär så att man är lite rädd för vad det ska innebära för återbesöket veckan efter.

Jag borde kanske sluta klaga på stormvindarna som alltid, ALLTID, kommer som motvind, aldrig medvind. De ökar ju svårigheten på cyklandet ganska mycket, och man får vara glad för det lilla.