Nåväl, jag sprang förbi Pressbyrån och köpte en banan, för resan skulle ju nu ta lite längre tid, så middagen skulle ju bli senare även den. Sagt och gjort, dags att hitta rätt hållplatsläge. Bussen i fråga, Skåneexpressen 1, gick tidigare från Södervärn, men går nu från Malmö C. Så, hållplatsläge K...
Det är då, vid en karta, som jag tvingas inse att bussen till Kristianstad avgår från samma hållplatsläge som... just det, samtliga ersättningsbussar. Enter CHAOS! Så, ja, in i skiten. Att komma med bussen jag hade tänkt mig visade sig omöjligt, det släpptes bara på 20 pers till Kristianstad, vilket man ju får förstå. Trots allt synd om folk som vill till Hurva, Tollarp och andra mindre centralt belägna orter, men potentiellt sätt blir strandade för att ilskna tågpendlare vill åka hela vägen. För man kunde ju faktiskt åka tåg från Lund, om man nu bara lyckades ta sig dit.
Jag funderade ett tag på att ta mig tillbaka mot Konserthuset och ta första bästa buss till just Lund, men bestämde mig för att försöka komma på en ersättningsbuss, och ta tåget därifrån. Jag hade trots allt väldigt mycket tid på mig innan tåget skulle gå. Så, in i "kön". Med kö menas alltså kaoset som är hundratals människor på för liten yta.
Under tiden jag stod där hörde jag arga utrop om att SJs extrabussar verkligen borde släppa på folk med Skånetrafiken-biljett, vem trodde de att de var egentligen? Folk med barnvagnar var heligt förbannade för att de inte blev påsläppta bakvägen. Folk skrek argt att andra minsann fick backa, för nu var det DERAS tur. Som om det var någon form av världssvält! Herregud, ta det lite lugnt, det är ett tågstopp, inte världens undergång.
Jag hamnade lite hastigt och lustigt väldigt nära att komma med en buss, som sedan körde. Vansinnigt flyt förde sedan in nästa Skåneexpressen 1 i just det gattet. Vid detta laget var jag ganska kall och blöt eftersom jag gjort det kanske inte längre så moderiktiga skovalet Converse och hade utsvängda jeans (vilket verkligen inte är moderiktigt, men jag gillar det). För oinsatta kan jag meddela att tygskor och jeans som faller ned runt dem och når marken passar riktigt dåligt ihop med skånskt vinterslask.
Bussen körde fram. Höger och vänster flank anföll båda samtidigt. Valda delar av den åsidosatta huvudstyrkan vrålade att de fick banns mig backa för här hade folk väntat i en timme. "Det har vi med" hördes från den aggressiva vänsterflanken. Undertecknad, som var placerad i övergången från huvudstyrka till flank förklarade snällt och informativt för närmaste delen av flanken att när bussen skyltar om kommer ni se att den ska till Kristianstad, inte Lund C. Avslutade med, "Tänkte mest att det skulle vara lite trist om du kom ombord efter att ha väntat här i en timme och sen såg Lund svischa förbi... Flanken höll med.
Undertecknad lyckades sedan, utan att tränga mig, mind you, komma ombord på bussen. Ett enorm arbete utfördes av den Skånetrafiken-tjej som stod i dörren och blockerade ingången med en bestämd arm, frågade om destination och höll räkningen.
Sen körde bussen. kan ni tänka er hur arga de resenärer som stod 50 meter längre fram, vid hållplatsskylten, blev när bussen körde förbi på utsidan av ersättningsbussen som stod där? Det kanske bara är jag, men det finns väl inte en buss som har första tjing på att stå längst fram? Speciellt inte en dag när bara ersättningsbussarna har lite svårt att få plats längst hela vägsträckan...
Så, när jag nu klagat på andra människors beteende ska jag slå hål på eventuella uppfattningar om att jag är någon form av pendlarhelgon. Den här veckan har jag, av artighet, svarat på tilltal och fortsatt prata... sen insett att klockan är innan åtta på morgonen i tysta kupén. Tog mina saker och sprang ut efter personen som frågat mig något, och fortsatte prata utanför.
Man hade kanske kunnat förlåta mig denna synd, det var ju inte jag som började... men dagen efter, i samma kupé, med samma pendlare, skulle jag resa mig upp och ta ned min jacka från hatthyllan. Hörlurssladden valde detta tillfälle att fastna någonstans och därför lossna från datorn. EUPHORIAAAAAA... var vad som mötte mina trötta medpendlare. Vad som mötte mig var inte eufori... alls. Jag skämdes som en hund, om det får någon att må bättre.
Kan för övrigt meddela att det inte var mindre slask i Kristianstad, när jag väl kom fram var jag riktigt blöt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar