Jodå, jag lever...

...inspirationen har bara inte varit på topp. Vad det gäller att blogga alltså, för annars har det hänt grejor ska ni veta. Här har det bakats minsann!

Igår gav jag mig på att baka knäckkakor. Det är typ som havreflarn, fast med sirap i, och sen ska de böjas efter att de gräddats. Mormor brukade alltid göra dem, och de är lätt mina favoritkakor. Jag har dock aldrig gjort dem själv, och mamma har berättat vilda historier om hur hon inte fick gå in i köket förr i tiden när mormor bakade dem. Det beror troligtvis inte på att det är svårbakade kakor, utan snarare på att min hard core mormor på den tiden böjde kakorna över kvastskaft som hon lagt ut över två öppnade köksskåpsluckor. Hade jag haft barn hade jag inte heller velat ha dem i köket då... barnen alltså, köksluckorna hade gärna fått vara i köket.

Idag stod det nya utmaningar på agendan, så jag har med hjälp av min fantastiska vän P gjort kopiösa mängder av ett visst julgodis, men vad det är till är lite hemligt. Efter det provade jag att göra Rocky road, men jag tror att det gick sämre... vi får se när kollegorna provar imorgon. Ja, jag är så elak att jag tar med mitt kanske äckliga julgodis när jag oanmäld dyker upp på julfrukost på jobbet.

"This is not the end, it's just a new beginning"

Rubriken är tagen från klotter på mitt liggunderlag. Min konfakompis Linda skrev dit det en av de sista dagarna på konfa 98 Göransborg. Det finns något viktigt att ta med sig från detta, tycker jag. Så det är kanske inte så många som kommer få ut något av det här, förutom förhoppningsvis Elise, som bloggar här.

Här är mina tankar kring sakers varande, blivande och har varit-ande.

"Du är en sådan person som måste följa magkänslan, annars mår du inte bra", sa en av mina före detta chefer en gång till mig när jag valde att säga upp mig från ett jobb jag var kanongrym på. Så vad gör man när magkänslan går att jämföra med den mer fysiska magkänslan av att ha ätit något man inte tål. När det inte går att klura ut vad det egentligen är som känns mest (eller åt vilket håll födan helst vill komma ut).

Man kan välja att fly, bara rusa iväg dit där man en gång var, för där var man ju bra på det man gjorde, trivdes med sig själv och hade tydliga mål. Man kan komma dit och inse att det verkligen inte funkar nu av någon anledning. Man kan stanna kvar där man är, och gömma sig för eventuell utveckling, bra som dålig.

Jag tror att jag testat båda. Utan något vidare resultat just för stunden, men däremot led en hel del livserfarenhet som jag, med lite distans till händelserna, faktiskt kan ta med mig i vad jag står inför idag.

Jag är inte ens 29 än, men jag har erkänt för mig själv att anledningen till att jag just nu känner mig så fruktansvärt, nej, inte vilsen, mer yr... är nog det där folk kallar 30-årskris. Men vis av min förut nämnda livserfarenhet, tänkte jag låta bli att både sticka huvudet i sanden och rusa iväg och gömma mig från verkligheten. Jag tänkte testa något jag aldrig gjort förr, jag tänkte stanna kvar precis här och rida ut stormen. Om jag nu ska göra något stort, så ska det vara välgrundat.

För det är ju så, att man kan bara fly verkligheten så länge. Sen står man där och funderar på hur alla de där separata pusselbitarna egentligen blir ett liv. Man kan lägga dem på rad och se det som händelser som avlöste varandra rent tidsmässigt, eller så kan man ta pusselbitarna och försöka pussla ihop dem för att se helheten istället. Jag är ett resultat av allt jag gjort. "Har man ingen historia har man ingen framtid" sa min mamma en gång, och det både stämmer och inte stämmer. Det vore att ge någon med minnesförlust en rejäl käftsmäll att påstå att eftersom historian är borta så har du ingen framtid. Samtidigt tror jag att det är enklare att fundera ut vem man egentligen är på väg att bli om man vågar plocka ut allt man lärt sig av sig själv . Om man vågar se helhetsbilden istället för "först gjorde jag det, sen gjorde jag det här...".

jag vet inte hur det är för er andra, men jag utvecklas hela tiden, kanske för att det är så vi människor fungerar, kanske för att det är något jag väljer att göra. Att utvecklas är det enda jag med säkerhet vet att jag vill fortsätta göra. Jag tycker inte att något av det jag sysselsatt mig med hitentills varit onödigt, bara för att jag valt eller inte valt att fortsätta med det.

Poängen av dravlet här ovan är nog mest att oavsett vart man vill måste man börja med var man är. Vet man inte vart man vill är det kanske bra att börja med att ta reda på var man är. Det är ju ganska logiskt egentligen, tänk bara hur svårt det skulle bli att köpa biljetter om man inte visste var man skulle åka från.

Så nu skrattar jag 30-årskrisen rakt i ansiktet och vägrar stirra upp mig, vägrar må dåligt och vägrar springa iväg och försöka hitta framåt utan att veta var jag är. För visst är det väl så att om man går vilse så ska man stanna på ett ställe?

Så ta det lugnt, det kommer lösa sig.

1-årskalas!

Kompisbarnen L och F fyllde båda 1 år i veckan, så idag var det dubbelkalas. På schemat stod korvgrillning och tårta. Gott var det... Lite mer än tårta var det med, måste ju påpeka att jag gjorde 100 chokladbollar till kalaset! 100! Med olika typer av strössel.
Här är en fin bild på en av huvudpersonerna iklädd present från mig. Det ska börjas tidigt med märkeshetsen, så givetvis fick barnen riktiga Peltor-lurar. Ska det vara så ska det vara ordentligt!

Lördagens äventyr

I brist på stora händelser får ni en fin bild på min outfit under lördagens fest. Blev inbjuden till den årliga husfesten av min gamla korridor på Krischan, 3 Söder. Temat på 3S var, obviously, pirater.
Lägg märke till mitt fina svärd, nåja, klingan syns ju inte, men ändå.. Upphängningen är gjord av två läderskärp, en toalettrulle och en halv rulle bred Leukoplast. Den höll bättre än svärdet, som fick vissa likheter med Andúril under rundvandringen... jag hann faktiskt inte ens iväg från 3S där det började utan stod i dörren och AAAARGH-ade åt folk när de kom... då dök Jörgen upp och bet sönder svärdet för mig. Oklart om det finns likheter mellan Jörgen och Sauron... det står väl inget om att Sauron BET sönder Andúril?

Close up, och nej, det är inte ett hål högst upp, det är fusk. Otroligt nog var det inte det örhänget jag tappade under kvällen, utan ringen undertill. Spännande...

Såhär efteråt kan vi konstatera att det var en rolig fest, även om jag lagt min jacka hos en trevlig korridorsinvånare som däckade med låst dörr. Jag fick alltså åka hem utan jacka i novembernatten. Nu sportar jag alltså en hyfsad förkylning i kombination med träningsvärk i m platysma efter alldeles för många AAAAARGH! under kvällen.

Äventyret Stockholm

Familjesemester anno 2012. Mamma skulle på utbildning och bror gick högvakten för tredje gången. Pappa, syster och jag såg det som en utmärkt möjlighet att skämma bort oss med minisemester i huvudstaden. Hotell blev det minsann, så jag har delat dubbelsäng med syster. Det gick utmärkt, hon varken snarkade, sparkades eller försökte skeda. Pappa var oerhört nöjd med att vi dessutom fick våra rum uppgraderade... Tills han insåg att vi blivit berövade på utsikten, istället blev det såhär:

Jag sa ju lite skämtsamt att jag skulle till Stockholm och leka turist (det var ett ganska bra tag sedan jag inte åkte dit för möten), detta var dock ett uttalande jag fick ångra. Jag tänkte det lite sött, att jag skulle ta chansen att vara lite kulturell, besöka något museum, faktiskt titta in på Drottningholm, inte bara se på min bror i damasker.

Jodå, guidead tur på Drottningholm (svenska gruppen bestod av tre personer = jag, mamma och syster) blev det. Guiden "specialanpassade" visningen till oss för att vi var från Skåne, ställde kluriga frågor till oss som jag lät mamma svara på i tron att det krävdes specialkunskaper. Det tror man ju när han frågar "Vad hände på 1650-talet, som hade stora konsekvenser för bl a för skåningar? Det är inte alla skåningar som vet detta."  Då tror man ju att det är något ANNAT än det UPPENBARA. Det var det inte, han syftade bara till att Skåneland blev svenskt. Det enda jag vågade svara på var var Sofiero slott fått sitt namn ifrån. Eftersom vi stod bredvid en tavla av Oscar II drog jag slutsatsen att det var från hans fru, drottning Sofia. Berättade dock inte för guiden att jag mer såg min bästa vän i enorm lösbyst framför mig...

Förutom att lära mig något om kungariket Sverige i allmänhet och Drottningholm i synnerhet så fick jag med hjälp av en byst av julianske kejsar Nero förklarat för min bror varför datorprogrammet "Nero burning ROM" är så lustigt. I sann turistanda köpte jag fåninga souvenierer i form av te i plåtburk och ett mobilskal. Jag står för det:

Bild på bror och det han vaktade. Här utan damasker och skarpladdat vapen eftersom han inte var i tjänst:

Vi hann även med en tur till Livrustkammaren inne på slottet och typ Drottninggatan 4 gånger +gallerian 2 gånger. Jag fick spel till slut och flydde till en friluftsbutik för att köpa byxor.

Men allt det där är ju okej grejer att sysselsätta sig med som turist, tänker ni... jo, jag håller med. Det jag inte är så stolt över är några andra turistiga saker vi hade för oss:

1: tappa bort varandra på T-centralen.

2: Upprepade gånger fastna i T-banespärrarna för att man aldrig fattar hur man ska hålla kortet.

3: På mer än en restaurang behöva upprepa beställningen mer än 2 gånger för att personalen inte förstår vad man säger.

4: Ha smutstvätten spridd över golvet i hotellobbyn för att försöka trycka ner sista inköpet i väskan.

5: Behöva skicka sista inköpet (som ju inte fick plats i väskan) som specialbagage på flyget.

Var det värt det ändå? Hell yeah, allt för hotellfrukosten!

Två steg fram, ett tillbaka

Jaha, nu har det blivit sådär tyst igen, och då tänker ni givetvis "Nu blir det ett 5-årigt uppehåll i bloggandet igen", men ack vad fel ni har! Se här bara, ett inlägg!

Inspirationen brister dock lite, jag har ju legat i hårdträning inför högskoleprovet för att göra allvar av försöka ta mig in på läkarprogrammet. Det är första gången jag tränar till provet, och därför var det helt sjuuuuukt nervöst att skriva. Lite för nervöst, eller så är jag dum... för det preliminära resultatet är samma som tidigare. Å andra sidan kändes det inte som att poletten (eller paljetten, om man heter Sara) hann trilla ner. På det igen till våren! Har gett mig själv fram till HT13-provet på mig, har jag inte höjt resultatet tills dess så får jag tänka om.

Nåja, sånt är livet! Efter att ha spenderat lördags-dagen instängd med 23 andra i en oventilerad barack, med söndrig toalett, på Katedralskolans skolgård svidade jag om från tenta-tröjan (my god, den har tappat sin magi!) till de mobbade Fristadsbyxorna (det har påpekats att de börjar bli lite väl färg-fläckade...) och iväg till förut nämnda Sara bar det. Där målades det i nya bostaden... blev erbjuden att skruva ner eluttag eftersom jag var så deppig på grund av provresultatet, men avböjde i brist på dödslängtan.

Löste deppigheten genom oxytocin-kick från litet barn istället... med tredagarsfeber, skulle det visa sig, men det smittar väl inte mig, eller? Vad vet jag, jag är ju inte läkare ;) Vaknade i morse med stelhet och nacksmärta, vilket förmodligen inte är ett resultat av sjukt barn utan snarare av nervositeten och skolbänken...

Har kurerat mig själv med en en-timmes promenad i frosten och solskenet, lyssnandes på SF-bokhandelns första podradioavsnitt. Testade med varm vetekudde (bästa födelsedagspresenten EVER!!!) när jag kom hem igen, men varken det eller stora mängder skräp-TV och Morden i Midsomer har haft positiv effekt. Istället fick jag huvudvärk, ordentlig huvudvärk. Kapitulerade till slut och hittade en huvudvärkstablett.

Imorgon blir det kanske road trip till Sundets pärla, eftersom mor min glömt sin kappa ett stenkast från min fantastiska, före detta, arbetsplats. Ett stenkast och ett stenkast... det beror ju helt på hur långt man orkar kasta... nerför backen från Betongborgen i alla fall...

Burn baby, burn!

Okej, så jag köpte en fryst pizza. Lat? Ja, men jag står för det. Det visade sig dock att lätt-och-smidigt snabbt skulle förvandlas till "fort ska det få, ont ska det göra, och ingen jävla kärlek".

Pizzan låg på ugnsgallret. Jag tog ut gallret när pizzan var klar. Det var här det gick på röven, så att säga. På något outgrundligt sätt lyckas jag bränna handryggen på gallret. Givetvis rycker jag bort handen, det gör ju ont! Då bestämmer sig pizzan för att dess reaktion på detta är att göra en 180 och faceplanta.

För er som inte är jibbers betyder detta att pizzan snurrade 180 grader och landade med fyllningen nedåt. På det varma grillgallret. Som stod på spisen.

Så helt plötsligt stod jag där med:
1: brännskadad handrygg
2: spishäll nerkletad med pizzafyllning
3: inbränd mozzarella på ugnsgallret

Kul fredag! Lyckades rädda det hela och fick mat i alla fall. Gallret fick blötläggas och eftersom jag var så sjukt hungrig att jag inte ville sitta med handen under rinnande vatten i 10 minuter och dessutom se min söndriga pizza bli kall, så satte jag en stor klick hudkräm på brännmärket i hopp om kylande effekt. Sedan åt jag.

När man ser på skadan kan man konstatera att hudkrämen är ett mirakelmedel, eller att jag överskattade hur allvarlig skadan var. Ont gjorde det hela kvällen i vilket fall som...

Nu är det slut...

Yyyyyl!

Sweets for my sweets

Här bakas det inför sista jobbdagen. På spisen finns 3 ex av Jacobs berömda ananaspaj, i ugnen experimentet med den överblivna degen, samma recept fast med persika istället... Men den får inte följa med till jobbet...

För den händelse att någon uppe på avdelningen ser detta så får ni något annat. Inte för att ni är mindre värda utan för att ni är så många, och jag buss-tåg-pendlar till jobbet och bara inte kan ta med mig ett helt konditori på Skånetrafiken...

Heldag med kollegorna

Jodå, nu ska ni få höra, fröken Svensson är trött! Det vankades AW med bowling efter dagens jobb och eftersom jag slutar på fredag så tyckte jag att det var dags att hänga lite med kollegorna på det mer ansträngande sättet först. Sagt och gjort, ombytt till träningskläder kördes någon typ av tabata-intervaller i grupp. Var nära att spy, men vad jag är mest imponerad av är de fina svettavtryck mina skulderblad (och bara de) lämnade på mattan. I övrigt gick kvällen bra, själva ätandet gick bättre än bowlingen, men jag skyller på slappa muskler efter hård träning.
Nu sitter jag på bussen hem, sådär pigg! (första gången det inkorporeras bild i bloggen för övrigt).

Hur tänkte någon här?

Råkade se det här på en blogg idag. Jag kan inte säga att jag gillar det, inte något jag skulle ha under skjortan på jobbet... men sedan är jag ju inte man heller.

Slutet är nära

Inlett sista veckan på jobbet och separationsångesten är ett faktum. Inte mycket mer att säga om det, varje gång någon frågar om jag ska sluta så gör det lite ont i mig.

Nåväl, nog om det!

Hade ett intressant möte med våra upptäckarscouter ikväll. Vi pratade lägerpackning och hygien. På min station hade jag brett ut potentiellt innehåll i en nescessär (eh, stavning?) som scouterna sedan fick fylla på temat "Jag ska vara borta en helg och det är snö och vinter", "Jag ska vara borta en helg och det är vår" och "Jag ska vara borta en vecka på sommaren".

Jag kan glatt meddela att alla tyckte att tandborste och tandkräm var viktiga vid alla tre tillfällen... schampo och tvål däremot var lågprioriterat, speciellt under det veckolånga lägret. Intressant. Mascara, läppglans och parfym valdes bort... och mina smarta scouter förstod mycket väl varför ett läppstift inte var alls lika bra som ett läppbalsam.

Nu dags att sova, är ju trots allt en ny jobb-dag imorgon.

Gångträning i trappa: med 2 kkp, ua.

Jahaja, fina kollegan frkpyttis ökade trafiken till den här sidan enormt genom att länka till den från sin fantastiska blogg. Det gav ju lite lätt ångest eftersom jag inte är samma eminenta storbloggare som henne som uppdaterar varje dag och lägger in dagens outfit-bilder och så. Dessutom har det hänt lite saker som satt fokus på annat än att försöka bli lika framgångsrik bloggare som frkpyttis (KAN man bli lika bra som henne?).

Har under den senaste tiden lyckats tappa bort min plånbok och sedan få tillbaka den med allt innehåll minus 40 kronor. Stackars tjuvar, inte mycket vinst där inte. Jag hann å andra sidan spärra bankkort, körkort och två av tre bibliotekskort (varför har jag så många lånekort, undrar ni nu säkert, det är för att verka litterär... eller snarare för att hitta kurslitteratur). Gick till banken dagens efter för att beställa nytt kort, och medan jag satt där insåg jag att... hm, jag har spärrat mitt försvunna körkort och passet ligger hemma. Knappast någon banktjänsteman som kommer låta mig beställa nytt kort. Traskade tillbaka genom Lund och tog bussen hem.

Helgen har spenderats med familjen. Vi har röjt bland och sorterat mormors saker... mamma har varit på Erikshjälpen för första gången och blivit väldigt överraskad över att de tar emot allt, ALLT! Men röjandet var verkligen inte utan komplikationer...
Pappa opererades i handen i veckan, alltså var han inte mycket till bärhjälp. Men han är duktig på att göra sina rörelseövningar. Men vi var ju tre andra som skulle kunna arbeta hårt... tills systern min skulle bära ner lådor till sin bil och missade ett trappsteg och föll. En stukad fot senare insåg vi att alla mormors benlindor hade gått hädan, och min linda var spårlöst borta. Syster blev beordrad att snöra på sig sin sko igen, hårt som f-n, och inta högläge i soffan. Inte jättestolt läge för fröken sjukgymnast.

Men för att se det hela positivt så hade mamma lagt undan mormors kryckkäppar i källarförrådet eftersom syster tidigare sagt "De ska vi inte slänga, de är bra att ha om någon skadar foten". Tur för syster.
Har nu instruerat henne i korrekt teknik för trappgång med 2 kkp, hon verkade inte riktigt köpa det (speciellt inte efter att mamma uttryckt "Nu ska undersköterskan vara tyst och lyssna på sjukgymnasten"), men det såg stabilt och bra ut. Trappgång med 2 kkp, ua.

Men nu ser lägenheten ut som ett slagfält igen, trots att vi bara tar bort saker härifrån. Förstår inte detta.

Det här med att kommentera...

Så, nu ska det gå att kommentera min inlägg även utan att ha Google-konto, förhoppningsvis till Högers stora förtjusning.

Får återkomma med ett mer innehållsrikt inlägg vid senare tillfälle.

AAAARGH!

Efter att ha flyttstädat hela min 20 kvadratmeter stora studentlya stannade jag och pappa till på Max för att höja mitt blodsocker något. Jag gick in med min plånbok, jag kom tydligen ut utan den. När jag kom på det var den inte kvar.

Så här sitter jag nu, i min nya lägenhet, utan min plånbok, med spärrat Visa-kort, förlustanmält körkort och hoppas att ingen går och lånar 7000 böcker på mina tre lånekort innan jag hinner spärra dem imorgon. Sa jag att bussen till jobbet (nåja, till Lund, sen blir det tåg) går 06:33? Nu är klockan 23:43. Inte okej!

Om jag hade lyckats få telefonen och datorn att samarbeta hade jag slängt upp en bild på min vakt-duva utanför gamla lägenheten, men nu får det vara, jag ska sova och inte mecka med sådant... jag har ju inte 10000 galna blogg-fans som blondincarro, min eminenta kollega, som man kan hitta på frkpyttis, det är humor... och galenskap... osäker på vad det är mest av...

Låt dig inspireras av det oväntade!

Lyssnar ni på Sommar i P1?
Jag bestämde mig för att lyssna på Anja Pärssons sommarprat, bara för att det var Anja, skidåkaren, och jag är ju lite förtjust i skidåkning. Jag satt i snålblåst och regn på marken ute på Ladugårdsmarksstråket (precis norr om bebyggda Lund), och blev rörd. Givetvis av vad hon berättade, men kanske ännu mer av formatet, varför hade jag aldrig lyssnat på sommarpratarna förut? Så många som delar med sig av sig själva på det viset, så härligt, så inspirerande!


Därför blev mitt nästa val av nedladdad pod-sändning David Hellenius. Jag gillar inte honom. Förlåt, jag trodde inte att jag gillade honom. Vid närmare eftertanke (och efter att ha lyssnat på honom när han vågar berätta att han i hemlighet bott i en källare och spelar Sean Banan för sin son) så måste jag erkänna att det är Hey Baberiba-humorn jag inte gillar, inte herr Hellenius, honom har jag nog inget emot.


Ju fler jag lyssnar på, desto mer imponerad blir jag. Så mycket man upplever under ett liv, eller ett halvt liv, eller kanske bara en fjärdedels liv. Det beror ju helt på hur länge man lever, och när i livet man får sommarprata. Det spelar egentligen ingen roll, jag har blivit helt fast, många gånger fått hindra en tår från att trilla ner på kinden mitt bland alla morgonpendlare på tåget till Helsingborg.


Jag märker att jag missar minst fem minuter av varje sändning för att jag sitter och hittar på mitt eget sommarprat. Tror visserligen inte att jag någonsin kommer att få chansen att sommarprata i P1, men jag lovar att jag har något att berätta! För ALLA har något att berätta! Alla upplever fantastiska, och hemska, och absurda och framför allt utvecklande saker i livet. Att få inspirera andra är något fantastiskt, att inspireras av andra lika så. 


Så någon gång, sätt er ner, dra ner SRs app till er smarta mobilen eller gå in på hemsidan och lyssna och BLI INSPIRERADE!!! Hindras inte av att ni aldrig hört namnet tidigare, eller av era förutfattade meningar om en person som ni har hört något av. Bara lyssna, lyssna och skratta, gråt, förundras och inspireras. Låt dig inspireras att leva!

Sommarfunderingar om vägskäl

Jag står vid ett vägskäl i livet… vilken klyscha, tänker ni. Jag med, måste jag erkänna. Dessutom tycker jag inte att det är nog talande jämför med vad jag känner. ”Ett vägskäl i livet” för mig har alltid gett mig en inre bild av en skogsväg som delar sig i två, kanske med en pittoresk liten stuga vid kanten av vägen. Men det är verkligen inte i den korsningen jag tycker att jag befinner mig nu. Det känns mer som motorvägskorsningen i Dallas-introt, om någon kommer ihåg den.

Missförstå mig rätt, just den korsningen har alltid fascinerat mig och kanske legat till grund för många broar och tunnlar som det kört bilar på i sandlådan förr i tiden. Den fascinerar mig på samma sätt som Stockholm, rent infrastrukturellt, man kan ta sig på så många håll, i så många filer, i så många nivåer. Korsningen mellan E4:an och E6:an (och Skånebanan, tror jag), utanför Helsingborg ger samma vibbar… men det är en helt annan historia, förmodligen den där jag läste natur med teknisk inriktning på Polhem och sedan väg och vatten på LTH…

Nu gjorde jag ju inte det, och det är jag inte ledsen över alls, men för att fortsätta med väg-liknelsen så känns det just nu som att jag sitter i en bil utan servostyrning, i mittfilen i Tingstadstunneln, norrgående riktning, och just insett att jag är på helt fel sida den heldragna linjen till ytterfilen, kommer missa avfarten precis efter tunnelslutet och måste köra typ till Bäckebol och vända (vilket osökt får mig att tänka på att det INTE GÅR att köpa rätt kaffe till Ulf och Jonas, men det är ju också en helt annan historia).

Kanske lika bra att stanna på E6:an, fortsätta norrut, tror det är riksväg 45, men är inte säker. Ta vänster i Grums, sen höger, så småningom passera Sunne, över Klarälven, in i Dalarna, upp till Sälen. Underbar tillflyktsort, vacker natur, fina människor, kul fritidssysselsättning. Men vad i hela fridens namn skulle jag försörja mig på? Att på påhittad danska vråla ”Stå opp, isvaffel, isvaffel, isvaffel!” är inte direkt något varken jag eller min studieskuld vill göra. Men jag saknar att jobba utomhus…

Å andra sidan, om jag bara stannar här, alltså inte i djupet av Tingstadstunneln, där är jag ganska säker på att det råder stoppförbud, utan här där jag bor, vad ska jag göra då? Tanken på att ägna ett år åt att läsa in ämnen (vilket jag faktiskt inte vet om jag får för kommunen, när jag faktiskt har en examen) för att kunna plugga 5,5 år till (utan studiemedel, med studieskuld), gör mig just nu bara väldigt trött. Dessutom måste jag ju höja högskoleprovsresultatet om det ska gå vägen. Inget som säger att jag faktiskt klarar det.

Om vi ska fokusera lite mer på här och nu så trivs jag fantastiskt bra på mitt nuvarande jobb, och det är ju väldigt positivt. Just nu. När jag har ett jobb. Vikariat. Tidsbestämt.

”Nu har du ju hur många möjlighetet som helst!” sa en vän, och det har han ju rätt i, men jag är lite trött på att möjligheterna aldrig kommer tillsammans med säkerhet. Jag är så trött på att flaxa runt. Samtidigt känner jag hur det rycker i mig, hur jag inte packat ner mitt liv i flyttlådor på väldigt länge, hur jag skulle behöva ett stup att slänga mig ut från för att se om vingarna bär. Lite äventyr, lite utmaning, lite… resten av livet…

Jag behöver Bettan som jag var vintersäsongen 06-07. Jag behöver sträva efter tydliga mål, ha grymt kul under tiden.  Göra felskär så att skidorna flyger, samla ihop grejorna och fortsätta åka. Sätta upp mål utanför komfortzonen och jubla när jag når dem. Problemet är bara att jag inte alls vet var hon tagit vägen. 

Kanske är det jag mest av allt behöver att vila tillräckligt länge för att bli inspirerad. Kanske skulle jag vinna så otroligt mycket på att sätta mig på ett plan till Elise på andra sidan jorden, istället för att lägga pengarna på en cykel så att hon och jag och Malin kan ta oss runt Tjejvättern nästa år. För problemet är ju inte att jag inte KAN göra vad jag vill… problemet är ju att jag inte VET VAD jag vill göra. 

Jobb!

Efter att min före detta handledare i Lund på eget initiativ sagt mitt namn vände allt.
För en vecka sedan hade jag fått ett erbjudande som skulle innebära en enkel resväg på nästan två timmar... Sen, helt plötsligt låg det ett mail i inkorgen, jag ringde och fick intervjutid. Ovanpå det fick jag en intervju på min gamla VFU-placering, och i slutet av veckan så hade jag helt plötsligt problemet "Tänk om jag får båda" istället för "Herre gud, jag kommer aldrig få jobb".

I slutänden vann hjärnan över hjärtat, eller hur man ska uttrycka det. Det blev en liten pendlingssträcka med tåg framför en cykeltur. Men det känns bra. Jag har inte bränt några broar, och i min värld tagit ett väldigt vuxet beslut. Med lite tur och slit så kanske jag till och med kan hälsa på Elise!

Jag betalar inte för att se Star Wars... dubbat

Kände att det var dags för ny layout. Är inte helt nöjd, men det duger just nu. Och mobba mig inte för bannern, den är gjord i PAINT! Ur den synvinkeln är den helt plötsligt väldigt snygg, eller hur? Passar bara inte riktigt till resten av bakgrunden.

Nåja... det har varit bal! Bytte hårfärg precis innan, och bästa frisören J fönade upp Hollywood-svall av min mya röda kalufs. Tillsammans med den fantastiskt gröna klänningen bidrog detta till att folk kallade mig Poison Ivy... vet inte om jag är nöjd med det, men jag är väldigt nöjd med håret i alla fall. Och med balen...

Uppsatsen är inlämnad, så imorgon börjar opponeringsförberedelserna, både för att opponera och opponeras på. Är inte så nervös för det just nu, men det lär väl komma lagom till opponeringsdagen.

För de läsare som hängt med sedan det här var en väluppdaterad del av min egen passagen-hemsida, så kan jag berätta att jag fick min favoritlokförare och bästa vän att skratta högt och länge igår. Vi hade bestämt oss för att se 3D-versionen av The Phantom Menace för lite gymnasienostalgi, men SF hade tydligen bestämt sig för att den inte drog publik nog för att fortsätta visa den som något annat än lördagsmatiné... MED SVENSKT TAL! Någonstans får gränsen ändå gå...

Upprörd skickade jag då ett sms till Anna och meddelade att jag inte tänker betala för att se saker jag gjort själv. Detta fick henne att bli mycket munter... för er som inte vet så gjorde Anna, jag och två klasskamrater en fantastisk dubbning av första kvarten av The Empire Strikes Back under tvåan på gymnasiet. Egentligen var uppgiften "Musik i film", men det är väldigt svårt att lägga ny musik på en film utan att först ta bort allt befintligt ljud... och ärligt talat, folk gjorde storartade insatser för att ge karaktärerna nya, svenska, röster.

Vi insåg ju att vi aldrig skulle kunna göra det bra på engelska, så det var ju lika bra att göra komedi av det... och hur många andra filmer har lyckats skapa ett soundtrack med Queen, Robert Wells och Silverchair?

Ångest, vi ska ha ångest!

Sex dagar till deadline för kandidatuppsatsen. Tre veckor till opponeringen på sagda uppsats. 26 dagar till vårdcentralspraktik. 30 dagar till högskoleprovet. Tre månader till examen. Tre månader och en dag till resten av mitt liv.

Att resten av mitt liv bara är tre månader bort hade inte känts hälften så farligt om jag hade fått ett jobb. Men än så länge är det tyst på den fronten. Några intervjuer, men annars väldigt tyst. Enda trösten är ju att jag inte är den enda i klassen som har det så.

Ångesten för att examen närmar sig blandas dock upp med en stor dos glädje över att det börjar på ljusare, och vissa dagar till och med varmare. Hej våren, du är så välkommen! I vinter har det känts extra surt eftersom jag inte kunnat trycka stålkanterna genom fin manchester tillsammans med fina Sälen-människor. Dessutom har alla fina vänner åkt på trevliga långsemestrar till andra delar av världen medan jag suttit hemma i ett grått Lund och pluggat ångest och depression. Så nu är livet på något sätt ändå på väg att bli bättre, även om jag med ett nästan tomt sparkonto slänger mig ut i yrkeslivet, i en bransch som kantas av anställningsstopp.

Racketsport på fel sätt

Hepp! Så var det nytt år. Spännande! Examensår! Nåja, vissa människor (Patrik) klagar på att jag inte skriver något, så jag får väl göra det (så att han har något att göra på jobbet).

Idag har jag spelat badminton för första gången sedan högstadiet. Jag kan konstatera att bollen inte rör sig som en tennisboll, racket inte ser ut som ett tennisracket, och banan är felvänd. Men det var ganska kul... om vi bortser från att jag lånat pappas gamla racket, som förmodligen inte använts på 10 år (och i ärlighetens namn kanske inte så mycket före det heller. Vet ni vad som händer med lindan på ett sådant rack? Det ska jag berätta för er, på en timmer går den från att se ut som om den var ny till att se ut som om den är 10 år gammal och väldigt välanvänd... och min hand var väldigt svart. Kul, det här med sport...