Jobb!

Efter att min före detta handledare i Lund på eget initiativ sagt mitt namn vände allt.
För en vecka sedan hade jag fått ett erbjudande som skulle innebära en enkel resväg på nästan två timmar... Sen, helt plötsligt låg det ett mail i inkorgen, jag ringde och fick intervjutid. Ovanpå det fick jag en intervju på min gamla VFU-placering, och i slutet av veckan så hade jag helt plötsligt problemet "Tänk om jag får båda" istället för "Herre gud, jag kommer aldrig få jobb".

I slutänden vann hjärnan över hjärtat, eller hur man ska uttrycka det. Det blev en liten pendlingssträcka med tåg framför en cykeltur. Men det känns bra. Jag har inte bränt några broar, och i min värld tagit ett väldigt vuxet beslut. Med lite tur och slit så kanske jag till och med kan hälsa på Elise!