Återuppstånden igen ifrån de döda...

...om än inte sittande på Gud Faders högra sida (det är högra, eller hur?), och huruvida jag får döma levande och döda är högst tveksamt... jag ska återkomma till det där med att döma personer inom kort, men först tänkte jag spekulera lite kring VARFÖR det är nästan två år sedan jag lade ett inlägg här.

Jag är ganska övertygad om att svaret på frågan är lätt. Förr i tiden, när det (i alla fall i mina kretsar) inte kallades blogg, när jag knackade html-koden själv i Anteckningar och ändå lyckades få FTP-prgram och mappsystem att fungera, då skrev jag inlägg om min vardag. Att skriva var mycket lättare på den tiden, det fanns alltid något humoristiskt att skriva om, eller rättare sagt jag  GJORDE det humoristiskt. Jag minns tydligt hur jag lyckades få ett "Babbel" på "Bettans hemsida" att handla om att min vän A hade skor av samma märke som Ewan McGregor. På den tiden hade jag aldrig tvekat på stavningen av McGregor, nu är jag lite tveksam kring hur unge Obi-Wan stavar sitt efternamn. Märket på skor var för övrigt Campers, i min väns fall inköpta i Palma de Mallorca, jag tyckte de var ohyggligt fula. Nu, 15 år senare bryr jag mig kanske inte nämnvärt om mina vänners skor (om inte G dyker upp i platå-loafers med fuskleopardskinn ingen, ärligt talat!), men A har vid det här laget trampat igenom mer än ett par skor av sagda märke.

Det känns som om det blev ett litet sidospår där, men det var väl så jag var rolig förr, eller? (betvivlar att sidospå är speciellt roliga, det verkar inte så på min vän lokföraren).

Hur som helst, anledningen till att det inte är lätt att skriva längre: mitt jobb. Det är inte så att jag lider brist på dråpliga situationer, inte så att det inte finns gånger då jag velat skrika, sparka, gråta... (skrikit och gråtit har jag visserligen gjort, men bara på kontoret). Nej, problemet är ju det här att jag jobbar i sjukvården. Det finns lagar som säger att jag inte får berätta vad som helst om vad som händer på jobbet, i patientsituationer. I övrigt är det ju fritt fram, jag kan berätta om när jag nös undersköterskan i ansiktet någon annan gång.

Poängen är att det onekligen blir svårt att skriva om saker som jag inte får prata om... så det blir ju lite av en utmaning att försöka skriva ändå, när jag kanske inte kan skriva om det mest uppenbara. Uppenbara för mig alltså... ni har ju ingen aning.

Vad jag däremot kan berätta är hur ödmjuk mitt jobb gör mig inför människors livsöden. Det är alltså nu jag mycket vackert knyter tillbaka till det här med att döma människor. Det är så lätt att döma en patienten på förhand utifrån några ord på ett papper, men ja j*vlar i min lilla låda vad människor aldrig upphör att förvåna. Jag är så glad att jag fått vara en (förhoppningsvis) underlättande, möjliggörande och stöttande del i dessa människors liv.

Visst, ibland står man där med skräp upp till armbågarna, ibland med en "you say whaaaat now"-min, ganska ofta med en mobiltelefon och en besvärad min och ibland med huvudet i en toalett samtidigt som huset re-lineas. Det senare får till följd att du skruvar fast toalettstolsförhöjningen och ser ut som Carola framför värsta fläktarna i Melodifestivalen. Om Carola nu hade stått i Melodifestivalen iklädd engångsförkläde, plasthandskar, skoskydd och fläktarna inte bara fick håret att bölja utan även spydde ut den finfina odören av gammalt avlopp... du sjunger inte direkt "Evighet" under tiden heller.

I mitt jobb kommer man väldigt nära inpå människor, eftersom jag jobbar helt hembesöksbaserat. Jag kan aldrig välja min spelplan, ganska ofta går jag in i matchen utan att veta hur spelplanen ser ut och jag kan inte bara ändra på den för att JAG vill det. Det är verkligen inte så att Agda och Fridolf är okej med att flytta hallbyrån (den har ju stått där i 40 år!) bara för att en uppstudsig sjukgymnast (som definitivt är mycket yngre än byrån) säger "men du kommer ju fram med rollatorn då".
Däremot går jag in med inställningen att det viktiga inte är att vinna, för om jag kände behovet av att bara vara bättre än mina patienter, då hade jag aldrig kunnat bli särdeles bra på mitt jobb.

Om jag däremot fick önska något, så skulle det vara att inte bli tvångs-fikad. men det kan vi ta en annan gång...

Och nej, jag har aldrig haft patienter vid namn Adga eller Fridolf... eller flyttat på just en byrå... det där om re-lineingen däremot, det är helt sant.  Fundera lite på hur varm man blir iklädd så mycket plast...